Det är morgon och Kulstan Kalo från Aleppo vaggar fram och tillbaka med överkroppen. Trummar nervöst med ena foten mot den bruna mattan. Hon har inte sovit ordentligt på fyra månader och hennes hår börjar bli grått. Nervöst flackar hon med blicken. Åt höger. Åt vänster. Hundra gånger, på några minuter. Kanske fler. Stressat. Snabbt.
– Min syster kan inte andas ibland. Hon tar sömntabletter på kvällen men vem kan somna ifrån minnet av ett barn som inte längre finns? säger Kulstan Kalos yngre syster Teshkitaf Abdalbaki.
Tillsammans befinner sig de två systrarna med sina familjer på en före detta militäranläggning i EU:s fattigaste land Bulgarien. Här bor de, tio personer i ett rum som inte mäter mer än cirka 15 kvadratmeter. Två familjer på flykt. Från krigets pumpande hjärta. Till ett liv i ingenstans.
Fram till 2013 tog Bulgarien emot cirka 1 500 asylsökande per år. Men sedan Grekland satte upp ett stängsel och ökade bevakningen längs gränsen mot Turkiet började flyktingarna titta åt nordost.
Från augusti förra året och fram till nyår ökade antalet människor som illegalt tog sig till Bulgarien från Turkiet till 12 000. Följden blev ett kollapsat flyktingmottagande som svämmade över alla bredder. Men nu har den värsta krisen lagt sig:
– Mycket har blivit bättre, många bulgarer har ställt upp och vi har aldrig sett så mycket välvilja från vanliga människor samtidigt som regeringen gjort vad de kan. Men fortfarande finns mycket att förbättra, berättar Mariana Stoyanova från Bulgariska Röda Korset.
Rapporter om överfyllda lokaler där människor låsts in i väntan på sina dokument, om tältläger mitt under isande vinter, uppmärksammade den bristfälliga hanteringen av asylsökanden under hösten 2013.
– Nästan alla som kommer hit inser att de inte får en chans här och vill då vidare, säger Borislav Dimitrov, jurist på en frivillighetsorganisation i landets huvudstad Sofia, som hjälper asylsökande.
Mariana Stoyanova beskriver det bulgariska samhället som uppdelat, där en grupp är väldigt accepterande samtidigt som det finns en annan grupp som påverkar de asylsökandes situation negativt.
– Många har en konservativ mentalitet och inställning till utlänningar, även människor på det politiska planet som officiellt gör sitt jobb men privat är väldigt negativa till invandring, säger hon.
Egentligen var det inte tänkt så här för Kulstan Kalo och hennes familj. De hade fyra barn som alla hade framtiden för sig, en dotter hade redan flugit ut boet och bosatt sig i Irak. Walet Kalo drev ett tvätteri och familjen hade ett stort hus.
– Vi var inte fattiga, vi hade det vi behövde, vi levde ett lyckligt liv i Aleppo, berättar han.
Men kriget kom närmare och deras äldste son, Jakdar Kalo, deserterade från Assads styrkor efter att ha fått nog av våldet. Han gömdes i familjens hus under ett år, i hopp om att han skulle glömmas bort av regimen. I hopp om att livet skulle återvända till det normala när tillräckligt mycket tid hade passerat.
– Men en dag kom islamisterna (ISIS) till vår dörr och tog med både mig och Jakdar, berättar Walet Kalo.
Det var i slutet av september 2013 som far och son Kalo tillsammans med cirka 100 andra togs till förhör i en källare. Senare släpptes alla – alla utom Jakdar. Han hade hittills hållit sig undan regimen, men nu hamnat i händerna på dess fiender som förde bort honom. Några dagar senare återsåg Walet Kalo sin son igen. Liggandes på gatan, dödad, som en varning för andra om vad som väntade om man slogs för regimen. Sedan kollapsade Walet Kalo och resan genom mörkret startade.
Bulgariens resa mot EU tog en ny vändning 2007 då landet beviljades medlemskap i unionen. Men ännu fattas det en liten pusselbit för att accepteras fullt ut.
– Bulgarien vill nu bevisa för EU att de kan hantera situationen genom att stänga igen gränsen för utomstående och på så sätt bli fullvärdiga medlemmar i Schengen, säger den bulgariska journalisten Maria Cheresheva som följt gränsutvecklingen sedan flyktingströmmen började öka.
Enligt henne är landet uppdelat i två block av människor, den stora delen som vill in i EU och de andra med högernationalistiska åsikter.
– De högerextrema krafterna har hittills inte enats, men om de lyckas gå samman så blir de tyvärr en politisk kraft att räkna med, fortsätter hon.
De nationalistiska vindarna blåser hårt i Bulgarien. Hakkorsen trängs vid sidan av antisemitiska budskap på husväggar över hela landet. Ataka, nationalistpartiet som varit fjärde största parti i de tre senaste valen, fyller reklampelare överallt. Och nu används den växande flyktingvågen i försöken att rekrytera anhängare.
– Många försöker utnyttja folket, de säger att Bulgarien är för bulgarerna, att vi inte har råd att ta in dessa fattiga främlingar, menar Mariana Stoyanova.
Främlingarna – tio personer som tillsammans flydde från Aleppo. Kulstan Kalo,
hennes syster och deras familjer. De lämnades ett ultimatum av ISIS: ”Försvinn från den här platsen eller så kommer vi att döda er allihop”.
Minnena från flykten är suddiga men fragment finns kvar: Bilfärder. Strålkastarljus i mörker. Stjärnklara nätter. Panik. Sorg. Turkiet. Mardrömmar. Skräck. Nya bilar. Mer mörker. Vidare. Längre bort ifrån hemlandet. Fler nätter. Nya ljuslyktor. Kyla. Poliser och slutligen arrestering. De hade nått gränsstaden Svilengrad i södra Bulgarien. I slutet av november, några dagar efter de korsat gränsen, förflyttades de till flyktinglägret i Harmanli. Men alla har inte gått samma öde till mötes utan berättelser om gränspolisens misshandel är många i Harmanli. Andra säger att de bryskt blivit tillbakaskickade till Turkiet trots att det strider mot EU:s lagar.
– Uppenbarligen fungerar det inte att bygga ett Fort Europa, folket kommer att fortsätta ta sig hit ändå, för konflikterna kommer inte att sluta, så kanske är det läge att tänka om och ändra till ett mer gemensamt i flyktingmottagande inom EU, säger Maria Cheresheva.
Hon talar även om den eventuella EU-utredning mot Bulgarien då landet misstänks för att olagligen skicka tillbaka folk vid gränsen.
– 1 500 gränsvakter skyddar nu gränsen med enbart sina kroppar och anklagas för att inte bete sig korrekt, vilket är motsägelsefullt när det samtidigt finns Frontex-personal på plats som jobbar tillsammans med gränspolisen, säger hon.
Merparten av dessa 1 500 gränsvakter patrullerar gränsen 90 kilometer söder om flyktinglägret i Harmanli. För här i Elhovoregionen skedde 85 procent av alla illegala gränspasseringar 2013. Chefen för gränspolisen i regionen, Ivan Stojanov, är stolt.
– Vi har den senaste utrustningen i hela Europa, säger han samtidigt som han pekar mot den höga masten med kameror och radarutrustning som precis installerats och finansierats – likt en stor del av övervakningsutrustningen längs med gränsen mot Turkiet – av EU.
Nu upptäcks ofta flyktingarna, på grund av kamerautrustningen, redan långt innan de når gränsen och de turkiska gränsvakterna tar hand om dem som försöker korsa den. Skulle någon lyckas ta sig förbi nätet av övervakning kommer de snart att mötas av ett cirka 30 kilometer långt taggtrådsstängsel, vilket beräknas stå klart i april och ska löpa parallellt med gränsen. Och redan nu märks det av polisens egen statistik att flyktingströmmen har mattats av och redan dragit österut i landet.
– Det är farligare för flyktingarna att korsa där, det är höga berg och djupa skogar, säger Ivan Stojanov.
Inrikesministeriet är av en annan åsikt. De försöker tona ner betydelsen av stängslet som snart står färdigt, och menar att det byggs för migranternas egen säkerhet.
Det är eftermiddag i flyktinglägret i Harmanli och solen värmer äntligen lite efter den bryska vintern. Några män spelar fotboll på asfaltplanen. Små barn sätter eld på träbitar och stirrar fascinerade in i lågorna. Unga tjejer står i klungor och blandar upp den ljumma luften med parfymdoft. Ett sorl av språk från en hel värld överröstar ljudet från trafiken på Europaväg 80 mot Sofia som dånar på andra sidan muren. Kulstan Kalo och hennes syster Teshkitaf Abdalbak går med långsamma steg över det som en gång var en löparbana. Kulstan tänder ytterligare en cigarett.
– Vi måste gå varje dag för att rensa huvudet, säger Teshkitaf Abdalbak.
Kulstan Kalo säger inte mycket. Hon är mörk under ögonen. Om världen ramlar ned på en människa så måste detta vara symptomen, krökt rygg, skakningar i händerna, staplande steg. Som att vara död och leva på minnet av livet. De stora hangarerna tonar upp sig på deras ena sida. De går mot solen. Det är lätt att bländas. Att bli förförd. Att tro att man är någon annanstans. Men här vaktas lägerområdet dygnet runt av polis som inte tillåter besökare att komma in, eller asylsökanden att komma ut om de inte har ett tillfälligt id-kort. Något som de flesta saknar då det tar upp till tre månader att få ett. De långa väntetiderna beror främst på personalbrist inom det bulgariska migrationsverket.
Dagens sol är på väg ned. Ljuset är vackert, men på väg bort och mörkret är i antågande, vilket för Kulstan Kalo innebär starten på dygnets värsta timmar. Hon vaggar fram och tillbaka likt en boxare som snart ska gå ned för räkning. Hon stirrar med glasartad blick ut i den rökiga luften inne i det lilla rummet. Hon äter knappt något längre och har rasat i vikt. Sedan säger hon med bruten röst:
– Han ville inte döda någon, han vill inte ha ihjäl sitt folk, det var därför han lade ned sitt vapen.
I ett krampaktigt grepp håller hon en t-tröja som en gång tillhörde Jakdar, hon för den mot ansiktet, trycker den mot näsborrarna för att känna doften av sonen. Men tiden är på väg att rinna ut. För lukten kommer att blandas upp av annat, den instängda luften i rummet, röken från lägereldarna utifrån, stanken från de fyra toaletterna i korridoren som används av 240 personer. Kulstan Kalo och de andra riskerar att fastna i ett land där de av många inte är välkomna. För ett asylärende kan ta två år innan det avgörs här. Och även om de får asyl får de inte arbeta alls eller vistas mer än tre månader i annat EU-land innan de måste återvända till Bulgarien igen. De båda systrarna drömmer om att återförenas med sin tredje syster som bor i Belgien. Men framtiden är oviss.
– Vi vet inte vad som kommer hända med oss. Vi kan bara hoppas. Vi vet inte ens vad som kommer inträffa om en timme, men jag vet att jag förlorat en son och vill ge mina andra barn en bra chans och en god utbildning, berättar Walet Kalo.
Mariana Stoyanova på Röda Korset 30 mil norrut i Sofia vet vad som krävs för att lyckas:
– Skyddsnätet här i Bulgarien räcker inte ens för bulgarerna själva så för de asylsökande är det ännu svårare, de faller ofta igenom det. Utan socialt skyddsnät kan du inte överleva i Bulgarien, du kommer att hamna på gatan.
När klockan passerar midnatt och de tio personerna i det lilla rummet är stilla ska det ännu dröja länge innan Kulstan Kalo somnar. Luften känns sträv mot strupen att andas in. Det går inte att öppna fönstret, för trots solen tidigare under dagen är värmen bara tillfällig utomhus, och i det lilla rummet finns enbart ett litet element. Fyra våningssängar och två madrasser rymmer människoöden som förändrades på några ögonblick men som kommer kräva längre än så för att rättas till. Stämplade av livet, skadeskjutna av döden och nu på tröskeln till den europeiska gemenskapen. Det hörs snyftningar i det hörn där Kulstan ligger på golvet bredvid sin syster. Panikartade andetag når igenom de andras snarkningar med oregelbundna mellanrum. Ytterligare en natt är kommen. Märkt av kriget försöker en kvinna som förlorat sin son att somna.