Det finns över 200 000 migrantarbetare i Libanon och många av dessa är kvinnor som arbetar i libanesiska hushåll. De nuvarande arbetsrättsliga lagarna ger minimalt skydd för dem och de löper därför stor risk för att bli utnyttjade.
– Migrantarbetarna är exkluderade från arbetsrättslagstiftningen, de har inte samma rättigheter som vanliga arbetare, säger Sara Chreif från KAFA, en libanesisk stödorganisation som arbetar mot exploatering och diskriminering.
Eftersom migrantarbetarna inte omfattas av lagen har de varken tillgång till sociala skyddsnät eller rätt till minimilön. Ett av de främsta problemen är att deras situation är hårt knuten till den som betalar deras löner. Friheten för migrantarbetare som arbetar i andras hushåll är väldigt begränsad – de får inte resa, byta anställning eller lämna landet utan tillstånd från arbetsköparen. Oftast har arbetsköparen till och med konfiskerat deras id-handlingar.
– De flesta av migrantarbetarna har hört talas om situationen i Libanon och tänker: ”Det kommer inte att hända mig”, säger Sarah Chrief.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch uppskattar att det under 2008 dog en hushållsarbetare varje vecka i Libanon. De flesta av de dödsfallen var självmordsförsök eller skedde i samband med att de försökte fly från sina arbetsköpare. Den typiska bilden av en hushållsarbetares självmord är ett hopp från balkongen.
Mimi Hussein var 17 år gammal när hon kom till Libanon från Addis Abeba i Etiopien för att arbeta. Nu är hon 26. Hon har haft turen att få bo med två familjer som behandlat henne väl, hennes nuvarande arbetsköpare inräknat.
– Med en sådan familj som jag har, kan man säga att jag har haft tur, säger hon.
Av en vän fick Mimi Hussein höra talas om att den libanesiska stödorganisationen Migrant Workers Task Force gav gratis lektioner i engelska. Hon lärde sig tillräckligt mycket för att klara den högsta nivån organisationen erbjöd och undervisar nu själv andra migrantarbetare i engelska på söndagar.
Trots att Mimi Hussein har en förhållandevis bra relation med den familj hon arbetar i är hennes mål att lämna landet inom ett år eller två.
– Jag vill återuppta min utbildning. Jag vill börja där jag slutade och göra klart allt. Jag gick aldrig på High school. Det vill jag göra, säger hon.
En av Mimi Husseins vänner här i Libanon är 28-åriga Masaret Feleke, som också hon kommer från Addis Abeba. De båda kvinnorna samarbetar för att hjälpa andra migrantarbetare som behandlats illa eller på annat vis befinner sig i en svår situation. Masaret Feleke har bott och arbetat som hushållsarbetare i Libanon i över ett decennium. Hon är välkänd bland de migrantarbetare som bor i samma hus som hon. Ofta hjälper hon till att ordna middag åt dem. Genom att i hemlighet kommunicera med de boende, på olika sätt beroende på vilket våningsplan de befinner sig, distribuerar hon livsmedel till de arbetare som inte får mat av sina arbetsköpare. Många av de andra arbetarna i byggnaden har svåra problem, men Masaret Feleke tycker att hon för egen del befinner sig i en bra situation.
– Jag tycker mycket om mina arbetsköpare. Jag måste lämna dem, men jag vet inte hur, säger hon.
När Masaret Felekes syster dog fick hon ensam axla hela ansvaret för att betala för sina syskonbarns skolgång, kläder, sjukhusbesök – allt. Under de tio år hon varit i Libanon har hon bara kunnat återvända till Etiopien tre gånger. Vid ett tillfälle frågade en vän till den familj hon först arbetade åt om hon saknade sin egen familj.
– Jag svarade att det är klart att jag saknar min familj. Jag tänker på dem varje minut. Hans fru sade: ”Oh, herregud, hon är som vi!” Jag tänkte: tror hon att jag är en åsna?, berättar hon.
– När de ser bilderna på min familj är de chockerade över att jag har ett eget liv och en familj som firar födelsedagar. De tror att vi inte har någonting. Vi har mat. Vi har ett hus. Vi har en familj. Det är bara det att vi måste arbeta. Jag vet att vi inte är utbildade, men vi kommer hit för att arbeta som alla andra. Jag vet inte varför de försöker göra det till något så annorlunda.
Enligt Sarah Chrief från KAFA har många av migrantarbetarna blivit förda bakom ljuset av den som förmedlat kontakten med arbetsköparen.
– De kan till exempel få höra att de ska få arbeta för en familj med ett barn och så plötsligt står hon där med tio. De kan säga att hon ska kunna få prata med sin familj och plötsligt får hon inte det och får inte en ledig dag, säger hon.
– Några av arbetarna har till och med trott att de ska till något helt annat land, eller ett helt annat yrke som servitris eller att de ska arbeta i en livsmedelsbutik.
En av dem som råkat illa ut är 26-åriga Sylviane ”Maimouna” Malvise Nzeoukeu från Kamerun. Hon kom till Libanon 2010 och hennes fyra år här har varit svåra. Efter att ha arbetat för sin arbetsköpare i över ett år, sparkades hon nyligen ut. I enlighet med sitt anställningskontrakt hade Maimouna vägrat städa arbetsköparens släktingars hus utan att få extra betalt.
Men trots det uppenbara hotet om ytterligare negativa erfarenheter, anser hon att det är värt priset att stanna kvar i Libanon.
– Det är värt det, för i Kamerun är de här pengarna mycket värda, säger hon.
– Det är ett öppet land, men mentaliteten är inte bra. Det är så svårt.
Men Maimouna är egensinnig och självsäker. Hon säger att hon vägrar att låta människor behandla henne illa.
– Det du gör mot mig, gör jag mot dig.
Men det finns också de migrantarbetare som det har gått bra för. För 49-åriga Jessica Bayman från Cebu i Filippinerna har dock resan varit lång. Hon lämnade Filippinerna 1999 för ett arbete som kontorist i Kuwait. Där mötte hon en libanesisk man, gifte sig med honom och flyttade till hans hemland efter nio år. Under hela denna tid närde hon en dröm om att en dag öppna sin egen skönhetssalong, något som för henne innebär frihet.
– I början behandlar de dig som en filippinare. Om du arbetar för någon är du inte stark. När du är din egen, då finns det ingen över dig, säger hon.
Och efter sex års arbete på olika skönhetssalonger i Libanon har Jessica Bayman nu äntligen lyckats öppna sin egen – ”Jessy’s Nails”.
– Jag sade till mig själv att så snart jag lärt mig tillräckligt skulle jag känna mig så pass stark att jag kunde öppna eget. Nu var det dags. Den är väldigt liten, men det finns arbete, säger hon med ett leende.
