Fenomenet näthat har diskuterats flitigt i media på sista tiden. Vissa menar att arbetarklassen hatar, vilket är sant. Det finns dock inga belägg för att arbetarklassen skulle näthata mer än exempelvis tjänstemän med vagt formulerade arbetsuppgifter som sitter framför datorn och är bittra hela dagarna. Nästa alla har missat att en väldigt stor del av det […]
Fenomenet näthat har diskuterats flitigt i media på sista tiden. Vissa menar att arbetarklassen hatar, vilket är sant. Det finns dock inga belägg för att arbetarklassen skulle näthata mer än exempelvis tjänstemän med vagt formulerade arbetsuppgifter som sitter framför datorn och är bittra hela dagarna.
Nästa alla har missat att en väldigt stor del av det som kallas näthat först och främst är ett kvinnohat. Något alla män och kvinnor som figurerar i offentligheten vet. Män kan skriva och säga
i stort sett vad de vill utan att bli hotade med sexuellt våld medan kvinnor kan bli hotade med sexuellt våld vad de än skriver eller säger.
Jonas Thente skrev en mycket kritiserad text i Dagens Nyheter där han bland en rad saker jag inte håller med om sätter fingret på något viktigt. Den intellektuella vänstern vänder arbetarklassen ryggen. Jag har sett tusen exempel på hur människor med gigantiskt kulturellt kapital hyser ett illa
dolt klassförakt mot dem som inte
kan rätt koder eller uttrycka sig korrekt. Du hittar klassföraktet i dagspress, på nätforum, på samhällsvetenskapliga kurser på universitetet och i de flesta politiska organisationer. Twitter är värst. Där hånas politiska motståndare för att de saknar högskolepoäng eller stavar illa och män och kvinnor från arbetarklassen mobbas systematiskt.
Jag menar inte att vi ska ha överseende med sexistiska eller rasistiska uttryck. Tvärtom. De bör bemötas kraftfullt varje gång de dyker upp. Däremot bör vi fundera på hur vi kanaliserar vår egen och andras högst berättigade vrede mot exempelvis ökade klassklyftor och social utslagning. Gör vi inte det kommer någon annan att göra det. Sverigedemokraterna ljuger ju om det mesta men frågan är om inte påståenden om att deras politik på något vis skulle gynna arbetarklassen är deras allra största lögn. Och om vi tycker det är jobbigt när de bara snackar, kommer vi att hata när de drar igång någon form av materiell verksamhet.
Här på Arbetaren försöker vi i stället odla ett klasshat som är solidariskt med hela arbetarklassen och rikta detta uppåt. Trevlig läsning!