– Vi var trötta på att kommunen säger att de ska rusta upp, men sedan bara fortsätter med nedskärningarna. Droppen blev beslutet att ta bort ytterligare två lekparker här på området, berättar Anna.
Hon och några andra Ålidhemsbor håller precis på att skruva fast de sista brädorna på den lilla scenen. Tillsammans med ett hundratal personer i alla åldrar har de denna varma helg i mitten av maj bestämt sig för att göra om ett eftersatt mellanrum till en folkpark. Mittemellan den nedlagda högstadieskolan, kulturhuset och det halvtomma stadsdelscentrumet har de på tre dagar skapat en gemensam mötesplats i det offentliga rummet. Förutom scenen står här nu en grillplats, en portalentré och en mängd pallkragar för stadsodling. I träden hänger tvättlinor med färgglada vimplar och små glasflaskor med blommor i. På den rosa skylten ut mot vändplatsen framför Ålidhems centrum står det ”Välkommen!” med snirklande bokstäver. För Anna och de andra parkbyggarna är detta inte bara en protest, utan snarare ett socialt experiment.
– Vi har byggt grunderna, men tanken är att hela området nu ska känna sig inkluderade i att fortsätta komplettera utifrån sina egna drömmar. Att parken ska leva kvar som ett självförvaltande gemensamt inslag i stadsrummet.
Och reaktionerna i området har varit överväldigande positiva. På en social mediesida där parkgruppen sprider information om bygget berättar en Ålidhemsbo att parken är hennes nya favoritställe i stadsdelen.
Att parkprojektet sker i Umeå denna vår är ingen slump. I kölvattnet av det pågående kulturhuvudstadsåret i kombination med kommunens ansträngda ekonomi har rörelser med fokus på ”rätten till staden” successivt växt sig starka. Ur det som för några år sedan började som en kritisk diskussion om kultursyn, skrytbyggen och omdaningar av de offentliga rummen har allt fler börjat titta på möjligheterna att själva sätta agendan för stadsutvecklingen genom kvartersföreningar och civil olydnad. Här och var har små allmänningar som tvättstugebibliotek, ge-och-ta-skåp, gerillaodlingsprojekt och lokala, sporadiska gratiskaféer växt fram. Vad som hägrar bakom de små, partikulära projekten är ett envist byggande av organisatoriska strukturer av kommunikationsnätverk, lokaler, folkbildande sammanhang och tillgängliggörandet av infrastrukturella verktyg.
Sensommaren 2013 gick thailändska bärplockare, anställda av ett företag i Västerbottens inland, ut i vild strejk. Tillsammans åkte de från det gamla sanatorium i Hällnäs där de varit inkvarterade, till en parkeringsplats utanför fackförbundet Kommunals lokaler i centrala Umeå. På bilarna skrev de ”HELP” och ”S.O.S” i hopp om lokalt bistånd. De kommande veckorna kom den lilla parkeringen, med trevande hjälp från lokala aktivister och frivilligorganisationer, att omformas till något av en stad i staden. Strukturer byggdes upp för matförsörjning av det stora antalet strejkande på plats, toalettlatriner fixades, frivillig sjukvårdspersonal gick rond, flera stora militärtält med kaminer restes. Det visades film. Situationen på parkeringen kan och ska inte idealiseras. Bärplockarlägret var den krassa närvaron av den tredje världens levnadsvillkor, mitt i den första. En ständig påminnelse om hur svårt det är att bejaka rättigheter i en tid då varan arbetskraft kan flygas över ett helt jordklot.
De organisatoriska och politiska erfarenheter lägerbygget medförde ska dock inte förringas. Migranters situation i EU har, inte bara i Umeå, blivit en allt mer självklart närvarande fråga för de rörelser som kämpar i frågor som rör stadsrummet. Inte minst har detta blivit ett faktum i och med den nationella implementeringen av det så kallade Reva-projektet, likväl som rivningarna av olika migrantläger för i synnerhet rumänska romer.
Några hundra meter bort från den plats där strejkande migrantarbetare och lokala aktivister bygger läger, förbereder Umeå kommun samtidigt rivningen av en populär och symbolisk mötesplats. Genom en läcka till Förbundet allt åt alla har Umeåborna fått veta att kommunen ämnar jämna den offentliga mötesplatsen som i folkmun kallas Apberget med marken.
Apberget är något så anspråkslöst som en scen med talarstol, klädd framtill med stora stentrappor, mitt på stadens mest centrala punkt. Den officiella anledningen till den hastiga rivningen är att kommunen måste dra ledningar på platsen till den bredvidliggande shoppinggalleria som snart ska öppna under namnet ”Utopia”. Många Umeåbor är emellertid skeptiska, och menar att det snarare handlar om fastighetsägares påtryckningar att rensa det offentliga rummet på platser som sänker motivationen att konsumera. Det ska, många månader senare, visa sig att kritikerna hade mer än rätt i sina farhågor.
Dessförinnan ska hösten präglas av en farsartad medborgardialog, som mer än en gång slutar med att ansvariga flyr platsen och dialogdeltagarnas ilska. På många sätt blir dialogen en slags kanal för all den frustration som under åratal grott i Umeå rörande stadens omvandling, ökade klyftor och privatiserande åtgärder i de offentliga miljöerna.
Det intressanta med Apbergetfrågan är emellertid inte kritiken, utan den olydnadsform som motståndet kommer att kantas av. På den plats där Apberget tidigare stod bygger en grupp som kallar sig Apan fattas, till stor del bestående av arkitektstudenter, upp en ny mötesplats. Den kompletteras snabbt av konststudenter, som placerar ut en replika av den gamla talarstolen. Under de kommande månaderna följer en rad konstnärer och musiker på olika håll efter genom kritiska gestaltningar, via skulpturer och musikvideor.
Aktionerna fungerar inte bara som opinionsbildning mot redan pressade makthavare. De flyttar bokstavligen gränserna för hur politik görs i staden och hur platser skapas. De diskussioner som några månader tidigare fokuserade på vad politikerna gjort fel rör nu i allt högre grad den egna rörelsens förmåga att aktivt driva stadsutvecklingen åt ett annat håll genom att ta rum i anspråk – må det vara genom skapandet av mikroallmänningar, upplivandet av döda kvarterslokaler eller genom hus- och markockupationer.
Det som sakta börjat ske i Umeås Rätten till staden-rörelse har tydliga paralleller till politiska uppror i städer som Hamburg, Istanbul och Rio de Janeiro de senaste åren. Å ena sidan en allt mer nyliberalt präglad stadsutveckling där framgång mäts i fastighetsbolagens vinstmarginaler. Å andra sidan rörelser som inte bara samlas kring ett ”nej”, utan som i allt högre grad formerar progressiva praktiska strategier kring medborgarnas rättighet att forma och omforma platser efter sina egna visioner, drömmar, behov och begär.
Vad som kännetecknar länder som Turkiet, Brasilien, Tyskland och Sverige är emellertid inte ekonomisk depression och hårdföra sparkrav från internationella valutafonden och världsbanken. Det här är expansiva ekonomier, framdrivna av ett långtgående fråntagande av resurser som tidigare, i alla fall delvis, varit gemensamt ägda.
Landsbygdens minoritetsgrupper möter olika former av repression när naturresurser ska tillvaratas. I Sverige fick konflikten om en eventuell gruvetablering i Gallók en våldsam avslutning när polisen bestämde sig för att rensa protestlägret. Även i Turkiet har gruvfrågan varit föremål för kraftiga protester de senaste veckorna efter den tragiska massakern i staden Soma, i mitten av maj, med uppemot 300 döda. Och under veckan som gick utbröt kravaller mellan protesterande ursprungsfolk och polis i Brasiliens huvudstad Brasilia. I städerna råder samma fråntagande politik genom strategisk gentrifiering och kreativ förstörelse. Fattiga bostadsområden lyxrenoveras, de offentliga rummen städas från oönskade element och i vissa fall rivs hela kvarter för att lämna plats åt fastighetsägare som vill ”förädla” marken, må det vara med nya dyrare bostäder, ett köpcentrum, eller ett arenabygge. Men även välfärden – skola, vård och kollektivtrafik – säljs ut och blir föremål för spekulation.
En allt större del av de offentliga medlen tas samtidigt i anspråk för platsmarknadsföring. Må det vara ett fotbolls-VM, ett kulturhuvudstadsår eller ett mer långtgående projekt att framställa staden som en historiskt dynamisk plats.
De myllrande rörelser som samlas kring idén om ”rätten till staden” avfärdar förstås denna så kallade utveckling, i synnerhet i försvarandet av platser som blivit föremål för spekulation – må det vara en park eller en stentrappa med talarstol. Samtidigt finns, som sagt, ett mer offensivt anspråk. Ett sökande efter sprickor, för att låna ett begrepp av sociologen John Holloway.
I sprickorna hägrar skenet av andra, mer jämlika och gemenskapande sociala relationer.
Vi ser det när Rios ungdomar stormar in på köpcentrum och belägrar platsen, bara för att hänga där. Vi ser det i Istanbuls sociala rörelsers trevande husockupationer, försöken att etablera sociala center i stadens bostadskvarter. Och vi ser det i hur studenter, bostadsaktivister och kulturutövare i Umeå tar offentliga platser i anspråk för att experimentera med deltagarnas behov och begär.
Utmaningen, tycks det, blir som Holloway påpekar att vidga dessa existerande sprickor och samtidigt få dem att sprida sig över det geografiska landskapet, till dess att det krackelerar.
I den gemensamma parken som boende byggt på Ålidhem har det hunnit bli Kristi himmelsfärd – invigningsdag. Solskenet blandas med friska vindar som får tvättlinorna med små färgglada vimplar att vaja stillsamt. Boende i alla åldrar är där. Det spelas musik och grillas korv. Barnen får ansiktsmålning. Någon håller i en liten workshop i gerillaodling. Det bjuds på gratis fika. Kanske kan man säga att det ligger en känsla av hoppfullhet i luften, en känsla av att en annan värld är möjlig, att staden kan vara annat än en plats för likriktad handel och parasitär fastighetsspekulation.
