Det här är mina sista rader i Arbetaren på länge. Jag tänker ägna sommaren åt bodybuilding, enformig house och konspirationsteorier lätt förklädda till ideologikritik. Okej, det sista var inte riktigt sant. Du som läser den här spalten vet ju att de flesta konspirationsteorier är sanna så när som på det där med konspirationen.
Låt mig ta ett vanligt påstående som exempel: ”Media kontrolleras av starka ekonomiska intressen och ljuger för att främja samma intressen.”
Den här konspirationsteorin är alltså ingen konspirationsteori utan ett fullt rimligt påstående. Så när som på konspirationen alltså. Media kontrolleras verkligen av starka ekonomiska intressen. Det kallas kapitalism. Media ljuger också. Okej, de flesta som jobbar med media ljuger inte medvetet, så när som på några ledarskribenter. Lögnerna är i stället ett uttryck för ideologi. En viss typ av frågor ställs, en viss typ av definitioner används och fenomen får vissa namn. Allt i samklang med rådande samhällssystem.
Frågor som ”tar du avstånd från x”, ord som ”sexturism” och definitionen av ”politiskt våld”, där exempelvis utförsäkringar av svårt sjuka inte ingår, är exempel på ideologi. Marx beskrev det som att den härskande klassens tankar under varje epok också är de härskande tankarna. En senare definition av ideologi är diskursanalytikern Norman Faircloughs ”ideologi är betydelse i maktens tjänst”.
Enligt mig är ideologi inte bara ett språkligt fenomen utan något som kan ta sig högst materiella former. Ett tydligt exempel på detta är så kallade luffarsäkra bänkar, som jag skrivit om tidigare i Arbetaren. En luffarsäker bänk är konstruerad så att det inte går att sova på den och har det uttalade syftet att bli av med missbrukare och hemlösa ur vissa miljöer, som exempelvis köpcentrum och tågstationer.
För några månader sedan lanserade ett brittiskt företag den mest avancerade luffarsäkra bänken hittills. Förutom att det inte går att sova på den är den dessutom omöjlig att åka skateboard på, måla på, gömma något i och en rad andra saker. Den är, precis som alla andra luffarsäkra bänkar, en del av ett system som reglerar oönskade beteenden och människor. Ett system där vi ska vara arbetare och konsumenter. Inte skateboardåkare, missbrukare, hemlösa, flanörer eller kanske allra värst, konstnärer som konkurrerar om uppmärksamheten med den betalda och högst ideologiska information som finns överallt i våra offentliga miljöer, nämligen reklam.
Precis som alla andra ideologiska konstruktioner är den luffarsäkra bänken konstruerad på ett sätt som gynnar rådande samhällsordning. Som en lögn i maktens intresse. En lögn om att du inte är värd något om du inte arbetar eller konsumerar.
Medan jag fördjupar mig i detta kommer Rebecka Kärde att ta över både den här spalten och redaktörskapet för kultursidorna. En win-win-situation som det brukar kallas. Ha en fin sommar så länge. Och somna gärna i offentliga miljöer. Det är troligen dåligt för kapitalismen.