Hästar fångade i snaror som kämpar för att ta sig loss. Som vänder sig i plågor i försök att undkomma hyenornas gapande käftar. På de målningar som fyller väggar och golv i den syriske konstnären Omar Ibrahims hem i Beirut är hästen och hyenan ett återkommande tema.
– Hästen symboliserar folket, berättar han. Hyenan auktoriteten. Det är alltid en kamp mellan hyenan och hästen. Hästen faller nedåt större delen av tiden precis som vi. Vi gör motstånd, men är bundna på så många sätt.
Omar Ibrahim har länge målat djur. I det auktoritära Syrien är allegorier ett av många kreativa sätt att uttrycka idéer som landets styre inte vill kännas vid.
– Vi har lärt oss förmågan att dölja politiska tankar. När vi avbildar djur blir de inte så uppenbara. Vem kan förstå att den där böjda hästen för mig symboliserar ett kuvat folk? frågar Omar och gör en gest mot en bronsskulptur vars konturer är svåra att urskilja.
Skulpturen gjorde han långt innan det syriska upproret inleddes. Efter de omvälvande förändringarna i hans hemland och flytten till Libanon är hans konst inte sig lik längre: hyenan, tidigare en liten del på hans alster, är nu stor och aggressiv. Linjerna har svartnat och färgen försvunnit från dukarna.
– Allt har ändrats. Linjerna, elementen, färgerna. Mycket blir grått. Muskler och uttryck uttrycker stress. Blodet är mer framträdande vilken färg det än antar.
Omar Ibrahim är en av många syriska konstnärer som nu ställer ut i Beirut. Kritiska skisser som i Syrien låg ihoprullade bakom hans bokhylla har i exilens friare klimat blivit till målningar som nått köpare från hela världen. Tidigare nådde syrisk konst sällan utanför landets gränser. Men med konflikten har Damaskus konstscen vittrats upp och konstnärerna slagit sig ned på platser som Dubai, Egypten, Jordanien och Europa. Allra flest går kanske att hitta i den libanesiska huvudstaden. I vart och vartannat galleri syns syriska skulpturer och målningar. Galleri Tanit höll den allra första samlade utställningen med Syrienrevolutionen som tema.
– Vi hade inte ens blivit introducerade för
syrisk konst tidigare och hade ingen aning om vad som pågick på den scenen. Vi upptäckte syriska konstnärers arbete när de kom hit till Libanon, säger Marc Mouarkech, chef för galleriet.
Brutal, rå och politisk är ord många använder för att beskriva den konst syriska konstnärer nu skapar i exil. I ett litet nyöppnat galleri är byggnadsarbetare i full färd att ställa i ordning ännu en Syrienutställning. Ägaren Antoine Haddad har samlat på syriska målningar i över 25 år.
– Den här typen av tydlig aktivistkonst hade vi aldrig förut. Deras uttryck är så explicita. I den skara av uppstickande syriska konstnärer jag jobbar med är några emot regimen, alla emot kriget. Det är klart uttalat i deras verk.
Avbildningar av militärer, milismän och människor som fallit offer för kriget utgör en gemensam röd tråd i de alster som hängs upp. Med exilen har många syriska konstnärer övergivit det försiktiga språket från förr och kritiserar nu öppet den syriska regimen.
Den tydlighet som uttrycksmedlen tar sig står i stark konstrast till de former som konsten antog i diktaturens Syrien, där politiken gömdes undan i lådor eller svårtolkad symbolik.
Trots årtionden av censur har Syrien en lång historia av oppositionell konst. Att navigera mellan gränserna för det tillåtna har alltid varit en riskabel balansakt. Sedan Hafez al-Assad tog makten i Syrien i början av 1970-talet har censuren varit stark, med fängelse och tortyr som oundvikligt slut för många oliktänkande. Men kontrollen har på samma gång varit raffinerad. Genom att få kulturministeriet att sponsra, och till och med beställa, regimkritisk konst kunde myndigheterna avgöra vem som fick ta del av den. Regimen kunde paradoxalt nog alltså förbjuda konst de själva finansierat, berättar professorn Miriam Cooke, som studerat motståndskonst i Baathpartiets Syrien.
– Det var viktigt för syriska konstnärer att skapa oppositionell konst, även om den sällan visades. För dem var det ett sätt att påminna människor om att de berövats de mest grundläggande rättigheterna.
Skulptörer, målare och poeter kritiserade det syriska styret samtidigt som de, ofta motvilligt, åtnjöt statligt stöd. Till och med numera efterlysta karikatyrtecknare hade tidigare nära relationer till makten. Den tolererade kritiken spreds ibland utanför landets gränser för att framställa regimen som öppensinnad, men tilläts aldrig nå en inhemsk publik.
– Godkända verk kunde till exempel visas på festivaler i Italien, men däremot inte i Syrien, säger Miriam Cooke.
Kontrollen var inte fullkomlig och många oppositionella syriska konstnärer lärde sig konsten att agera som om de stödde den statliga retoriken, samtidigt som de slog hål på den. Men även om det fanns visst utrymme ”att andas”, som Cooke uttrycker det, lämnades många ämnen orörda. Kanske viktigast var presidenten själv. Ett tabu som nu brutits flerfaldigt. Den Parisbaserade syriske konstnären Monif Ajaj är en av många som målar porträtt av Syriens ledare med förvriden mun, spetsiga öron och groteska ansiktsuttryck; avbilder som i Beirut är otänkbara. I Libanon, delat mellan anhängare och motståndare till den syriska regimen, finns gränser för hur direkt kritiken kan bli.
Youssef Abdelke, en av Syriens mest kända konstnärer, ser också ett stilistiskt värde i att konsten inte blir för uppenbar:
– Det finns två nivåer. Den ena är att göra något direkt. Det andra sättet, som är mindre direkt, kan vara djupare. Att inte prata om saker som är uppenbart politiska, men berör hur samhället påverkas, som motståndet hos människan.
Han är veteran bland den nya unga generation syrier vars verk fyller Beirut. I över tjugo år graverade han ingenting annat än stilleben. Men med revolutionen började människorna träda in i hans konst. På Abdelkes svarta tavlor, tidigare fyllda av döda ting, syns nu sörjande mödrar, döda kroppar och avhuggna huvuden.
– Det som fick mig att göra stilleben var det syriska samhällets tystnad. Nu är människorna närvarande på ett exceptionellt sätt i Syriens historia. Jag kan inte annat än avbilda dem, förklarar han under ett kort besök i Beirut.
Efter år av påtvingad exil lever och verkar Youssef Abdelke åter i Syrien och har inga planer på att lämna sitt hemland.
– Sedan jag greps första gången för nästan 35 år sedan har jag tillbringat två år i fängelse. Det ger dig något av ett krokodilskinn. Om regimen är nöjd eller inte nöjd, det bryr jag mig faktiskt inte om, säger den i dag 63-årige konstnären, som fängslades senast förra året.
Youssef Abdelke har varit politiskt aktiv länge – som medlem i det syriska kommunistpartiet, men också genom konsten. När han som student presenterade sitt examensarbete, ett politiskt verk som behandlade ett vid tiden för regimen obekvämt ämne, väntade säkerhetstjänsten utanför hans hem i dagar.
– Universitetsledningen försökte få mig att göra något annat, men sade till slut: Vi kommer att bedöma ditt arbete konstnärligt. Det politiska får du ta med säkerhetstjänsten. Man måste lämna saker vaga, men de förstod mer än väl.
Bland hans abstrakta konst återfinns bland annat döda fåglar, strypta fiskar och hjärtan på spett. Verk som för honom långt ifrån saknar politisk betydelse.
– Folk som är fria kan uttrycka sig i vilket land som helst. Om man bestämmer sig finns många sätt att arbeta med motståndsuttryck. Det är inte gratis, men det går.
Kanske tydligast har Youssef Abdelkes politiska aktivism synts i hans val av färger: svart och vitt. Nu har även de döda objekt han skapar fått stänk av rött. Liksom konflikten är mycket av den syriska konst som skapas i dess spår brutal.
Galleriet Ayyam, beläget i en nybyggd skyskrapa intill Beiruts strandpromenad, öppnade först i Damaskus, men har nu filialer från Dubai till London. När galleriet samlar fem unga syriska konstnärer till utställning är den våldsamma situationen i deras hemland påtagligt närvarande. På de tavlor som fyller det luftiga rummet har barn försetts med vapen och vardagsobjekt som nappflaskor blivit till bomber.
Social konst som tar upp politiska frågor har kunnat återfinnas i Syrien i årtionden oavsett stil, teknik eller tidsperiod, skriver konsthistorikern Maymaneh Farhat, som utformat utställningen. Men enligt henne tänjer den nya generationen konstnärer på de gränser som format syrisk kultur de senaste 60 åren och bildar en ny skola av konst som motståndshandling.
I ett hörn av galleriet ligger skulpturer av händer, alla med bläck på ett av fingrarna –Abdul Karim Majdal al-Beiks arbete om Syriens presidentval i juni. Bläcket, beviset för att ha röstat, antar i Abdul Karims verk en myriad av färger.
– Det representerar ett syriskt val så som jag önskar att det hölls. Ett val där det finns verkliga alternativ och resultatet inte är uppgjort på förhand.
Den flera meter breda installationen är för honom ett nytt uttrycksmedel. Några meter bort sitter de verk han vanligtvis arbetar med: Damaskus husväggar. Med en rad olika material har Abdul Karim i år återgett väggarna i Damaskus. I hans ögon är de dokument över historien som speglar hela det syriska samhället; död och kärlek, politik och religion. Allt lämnar spår på stenväggarna. Tidigare var de täckta av symboler och ord, men liksom livet i Damaskus har motiven förändrats.
– Väggarna är som mänsklighetens minne, säger Abdul Karim, och visar en inristning som skymtar fram på ett verk från 2011, en ung man som håller upp ett plakat från ett demonstrationståg.
På hans nyare verk syns vapen och knivar. Hur kan vi rita äpplen när vi dagligen möts av massakrer? frågar han sig. För många syriska konstnärer i exil är det ofrånkomligt att den brutalitet de ser i Syrien återspeglas i konsten.
– Jag kan inte styra över det, det är något som måste ut. Människor dör omkring mig. Ingen mår bra av att porträttera död hela dagarna. Men det vi gör i dag gör vi för att vi inte kan göra något annat.