Att kräva av förtryckta och utsatta människor att de ska hålla ”god ton” när de kritiserar sina förtryckare är en vanlig härskarteknik. Feministiska kvinnor är rabiata och lättkränkta, rasifierade personer ser rasism överallt fast den inte finns där och transpersoner har ingen förståelse för människors okunskap. Så låter det ofta. Kvinnliga feminister förväntas bilda människor, förväntas lägga jättemycket tid på att informera om grundläggande feministisk analys och förväntas vara pedagogiska och sakliga. Samma sak gäller rasifierade, homo-, bi- och transpersoner. Ofta dyker det till och med upp kritiska personer i de slutna rummen och ställer dumma frågor, mest för att provocera och testa gränser. Även då krävs god ton.
Det här är enormt problematiskt och begränsar vår kamp, och av den anledningen har det uppstått ett starkt motstånd mot allt vad god ton heter. Det är rimligt, tycker jag. God ton kan inte krävas av förtryckta människor. Det finns dock en aspekt här som gör mig lite bekymrad, och som jag tror kan vara kontraproduktiv.
Den feministiska och antirasistiska debatten förs idag till stor del av privatpersoner och specifika kampanjer. Ofta är det ideella krafter och eldsjälar som driver kampen framåt via bloggar, manifestationer, panelsamtal och diverse evenemang. Jag har den senaste tiden lagt märke till en företeelse som jag tror kan vara väldigt kontraproduktiv. En företeelse där den interna kritiken blivit hårdare och mer kompromisslös än kritiken utåt – mot den verkliga ”fienden”. En företeelse där kritiken riktas mot just dessa individer snarare än strukturerna och normerna.
Kritik är bra, absolut. Gör någon – oavsett vem – något sexistiskt, rasistiskt eller hbtq-fobiskt ska den personen givetvis kritiseras. Men jag tänker att det finns olika sätt att kritisera, och att kritiken någonstans borde vara proportionerlig med syftet bakom. En person som lägger all sin vakna tid på att försöka göra rätt och vars syfte är gott borde rimligtvis inte kritiseras lika hårt och kompromisslöst som en person som medvetet beter sig illa för att provocera.
Jag vet många kloka personer som inte vågar engagera sig – som inte vågar dra igång projekt eller kampanjer, som inte vågar arrangera manifestationer eller evenemang – av just den anledningen att det ofta innebär att man då utsätts för ett eller annat drev. Hur klok, kunnig och genomtänkt man än är så kommer man förmodligen göra fel på något sätt. Vi lever i en sexistisk, rasistisk och hbtq-fobisk värld och det genomsyrar dessvärre allt. Dessutom finns det personer med social problematik – diagnoser eller erfarenheter som påverkar dem. Sådant som inte syns utåt men som påverkar deras sätt att kommunicera eller uttrycka sig. Det finns många som riskerar att exkluderas, som skulle kunna tillföra så mycket.
Alla vi som jobbar med de här frågorna är utsatta på ett eller annat sätt. Jag förnekar inte hierarkierna eller privilegierna som skiljer sig åt oss emellan – men vi får heller inte glömma att många av oss ändå kämpar för samma sak, och att vi vill väl! Frågan är då om vi ska försöka stötta varandra, hjälpas åt att göra rätt och fokusera på vårt gemensamma mål – eller om vi genom vår kompromisslöshet ska riskera att begränsa och skrämma varandra från att engagera oss?
Fem tips för konstruktiv internfeministisk kritik:
1. Kontakta personen/organisationen i fråga först, i stället för att direkt kritisera offentligt.
2. Om personen verkar vettig i övrigt – förutsätt inte att hen gjort fel avsiktligt.
3. Om representationen är skev – ge tips på personer/organisationer att kontakta.
4. Tänk ”om jag gjort fel, hur hade jag velat bli kritiserad då?”.
5. Ge cred och positiv respons på sådant som är bra!
