Det brittiska författarparet Mike Berner-Lee, akademiker, och Duncan Clark, journalist, har skrivit en informativ och välargumenterad bok om klimatfrågan som nu kommit ut i svensk översättning. Den brännande frågan tar oss igenom problemet och dess bakgrund; beroendet av fossila bränslen och konsumismen. Den förklarar vad som hindrar oss från att handla och vad vi behöver göra. Studera den gärna, även om känsliga läsare bör avrådas. Mänsklighetens projekt att undvika att utrota sig själv går inte så bra. Läs, men ha inga illusioner om att boken kan förändra något. Det är, för att hårdra det hela, en helt meningslös bok.
Det finns heller ingen större poäng med att undertecknad ska gå igenom olika scenarier om hur mycket den globala uppvärmningen kan öka innan stegringen blir okontrollerbar. Eller redovisa för hur drastiskt vi måste lägga om vår livsstil för att redan nu se till att vi inte passerar punkten från vilken det inte finns någon återvändo. ”Full fart mot undergången” är en rubrik från ett delkapitel i boken som summerar det hela tämligen väl. Och vi har väl redan varit där, så att säga, vid den förutspådda undergången: vid ”obekväma sanningar” och gravallvarliga varningar? Det hjälper inte. Det kommer inte att hjälpa. Klimatrörelsen kan sluta mässa. Världen lyssnar inte. Vi lyssnar inte.
Vad är det som håller på att ske? Vadan detta lämmeltåg mot apokalypsen? En förklaring, som också framförs i Den brännande frågan, är att många antar att eftersom vi lyckades lösa det existentiella hot som kärnvapnen utgjorde under kalla kriget ska vi nog lösa detta också. Låt oss för en stund ta detta på allvar och lägga ifrån oss klimatböckerna. Om kärnvapnen födde en filosofi i sitt spår kom den till sitt kanske mest fulländade uttryck i den franske tänkaren Jacques Derridas artikel ”Ingen apokalyps, inte nu” från 1984. Texten är också ett vackert exempel på ett farmakologiskt tänkande, det vill säga ett sätt att förstå världen där varje gift också ses som ett botemedel, och
vice versa. Hotet från kärnvapenkriget var på många sätt det enda som kunde avstyra samma hot. Logiken är lättast att förstå på en global nivå. Om något riskerar att leda till en total utplåning av det mänskliga ”arkivet” och symboliskt meningskapande, som Derrida menar, så är det detta vi måste ta som utgångspunkt för att komma fram till en lösning. I själva verket blir det till och med svårt att tala
om något annat.
Det första giftet/botemedlet är ordet, som Platon skriver i dialogen Faidros. Kärnvapenhotet var för Derrida också ”fabulöst textuellt” (vilket också gjorde litteraturvetare och filosofer till experter i frågan). Kärnvapnen omgavs av tekniska kommunikationssystem samt retorik (avskräckningslogiken), men det var också textuellt eftersom ett kärnvapenkrig inte hade ägt rum och gick bara att tala och skriva om så länge det inte hade inträffat. Derridas råd var att angripa dessa textualiteter genom att begrunda frågan om hastigheter. Visst fanns det all anledning att skynda för att komma på ett svar, men en del av svaret kunde vara ett kritiskt inbromsande, ett mer långsamt samtal. Långsamheten kunde leda till välbehövd eftertanke och dekonstruktion av de språkliga system som utgjorde kärnvapnens fundament.
Mellan raderna i Derridas essä står det klart att han förstod kärnvapenkrigets automatiska farmakologiska egenskaper. Höga hastigheter och ett sofistiskt (relativiserande och alltid gynnande de egna intressena) användande av språket utgjorde dess gift. Detta måste förstås mot en teknisk och politisk bakgrund. Tekniken hade på många sätt blivit för snabb, diplomati försvårades när ett potentiellt svar kunde komma genom ett knapptryck. Politiken riskerade också att gå vilse i den egna retoriken. Ett exempel på det senare var när Reaganadministrationen på fullt allvar trodde att ett kärnvapenkrig kunde ”vinnas”. Att sakta ned processerna och ifrågasätta retoriken var en nödvändighet för att undvika ett slut som inte ens skulle bli en apokalyps eftersom den inte skulle innehålla någon uppenbarelse eller avtäckande av ”sanningen” i en biblisk mening. Och allt detta måste ske inom den textuella värld som kärnvapenhotet skapat.
Om vi nu vänder blicken tillbaka mot den globala uppvärmningen så står det klart att en kritisk långsamhet inte längre kan utgöra en terapeutisk motpol i förhållande till den automatiska snabbheten. Allt som har att göra med klimathotet verkar i stället vara sammankopplat med att vi sakta men säkert utför de handlingar som kommer att leda till undergången. Den stora frågan är i stället hur vi hastigt ska kunna ändra oss, en ovan tanke i ett tidevarv då vi ofta antar att allt i denna postindustriella värld går i en rasande takt. Här kan det finnas ett retoriskt problem när vi samtidigt åberopar hållbarhet, långsiktighet, återvinningsbarhet och kommande generationer. Problemen måste i stället ikläs termer av akuta nödvändigheter och snabba insatser, till exempel i att reducera koldioxidutsläppen. Hotet kommer från samhällets tröghet och ovilja att ställa om, nu. Vi har vant oss vid att hög hastighet inom politiken har setts som något negativt (under kärnvapeneran gick det så snabbt att det verkade som om datorer var på väg att ta över politikers beslut i krissituationer). Nu är det hög tid att omvärdera skräcken inför denna typ av automatism. Vi kanske till och med behöver tekniska system som reglerar vår energikonsumtion även om detta också innebär att nationers och individers politiska svängrum minskar. Den allra största risken är att talet om långsiktighet övergår i långsamhet, för då är vi redan förlorade.
Även om mänsklighetens undergång fortfarande utgör vår ”retoriska situation”, som i kärnvapeneran, så är den en i många hänseenden annorlunda retorisk verklighet. Inte minst eftersom verkligheten i detta fall är mer än textuell. Kärnvapenkriget kunde man bara prata om, men den globala uppvärmningen har redan inträffat och har haft katastrofala effekter. Det är också detta faktum som bidrar till känslan av att det språkliga egentligen inte spelar någon roll. Visst kan vi se igenom vår egen sofism och politikernas, kanske främst inom den rika världens konsumism, men det förändrar fortfarande inte vårt beteende.
För Jacques Derrida kunde sanningen förstås i det kritiska utforskandet mellan lösa uppfattningar och fakta som kunde sammanställas på ett mer vetenskapligt sätt. Denna sanning fanns inte i undergången eftersom den innebar mänsklighetens hastiga slut. I den pågående diskussionen om klimathoten ställs vi dock inför det faktum att undergången redan påbörjats, långsamt, och att det därför också finns en risk/möjlighet att den i sig själv kan innebära en sanning, en avtäckande uppenbarelse, en apokalyps. Detta är inte nödvändigtvis något positivt och det stämmer att sanningen är ”obekväm/oläglig” som i titeln på Al Gores film. För sanningen har att göra med en skuld som är bortom ord men fortfarande inom existensen. Har vi möjligheter att förstå och ge uttryck för denna skuld i en västvärld som lämnat de religiösa parametrar som utgjorde skuldens retoriska premiss? Är religionens återkomst, hur perverst våldsam och nihilistisk den än må te sig, ett tecken på att skulden tvingar sig på oss igen i spåren av den globala uppvärmningens sanning?
Derrida kallade kärnvapenkriget för ett ”absolut farmakon”, inte för att det skulle kunna ses som enbart ett gift, men eftersom det bara uppehöll sig på en textuell nivå, i alla fall tills den inträffade och efter det så uppehöll sig inte längre mänskligheten. Med den globala uppvärmningen måste vi lämna detta paradigm som sätter språket i en sådan central position, utan att för den skull hänge oss åt en naiv och spekulativ realism i vilken den mänskliga ståndpunkten nedvärderas. Vi närmar oss således, med stormsteg, behovet av en post-retorisk politik för mänsklighetens överlevnad. Det ”verkliga” har blivit ett farmakon i sig självt när radarparet gift/botemedel inte längre främst hänvisar till konstgjorda och kulturella artefakter som texten.
Vi närmar oss den brytpunkt där endast hastig handling, snarare än debatt, kan förvandla katastrofen till en möjlighet till överlevnad i vår artificiella värld (för vad vi än gör kommer vi att leva med konsekvenserna att jordens klimat nu dikteras av människan, det finns inte längre någon klassisk ”naturlighet”). Den stora utmaningen blir hur vi vidmakthåller det demokratiska utrymmet när detta sker. Men demokratifrågan är också större än rätten till handel i en konsumtionsmening. Det är också därför det är viktigt att vi i väst påminner oss om att de globala effekterna av klimatkatastrofen sker efter fördelningar som vi bär med oss från den koloniala eran. Jordens fattiga får smaka på verkligheten först, så att säga. Och i ett tidevarv där frågan om skuld återkommer är det också vitalt att inse vår redan existerande skuld till dessa folk. Vem som kommer att påbörja det handlande som så akut krävs är svårare att se. Än så länge har miljörörelsen endast fött falska, om än så välmenande, Messiasfigurer.