När sociologen Roland Paulsen ägnade sin doktorsavhandling Empty Labor åt just ”tomt arbete” – ursprungligen förstått som maskning, men under studiens gång omdefinierat till att också inkludera ofrivillig sysslolöshet på jobbet – var syftet helt tydligt inte att behandla det som ett problem att eliminera. Men heller inte enbart som någonting progressivt att uppmuntra – författaren visar viss reservation inför en del revolutionära gruppers mest entusiastiska tolkningar av fenomenet. Det är ett sätt att studera arbetet som sådant, eller vad det har blivit i vår tids samhälle. Och i Paulsens tidigare bok Arbetssamhället, byggd på delvis samma material, granskar han de ideologiska föreställningarna som omger det.
I den nya Vi bara lyder angriper Roland Paulsen ämnet från ett nytt håll – via en fältstudie på ett anonymiserat arbetsförmedlingskontor.
Skildringar inifrån svenska myndigheter är inget som det svämmar över av, men Arbetsförmedlingen är i alla fall mer studerad än de flesta. Arbetsmarknadspolitiken granskas av bland andra Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen och Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering och där kan man bland annat läsa om hur arbetsförmedlare kallats in på beordrad övertid för att ringa runt och upplysa arbetssökande om att de har en handlingsplan – det var ett nytt statistiskt mål som skulle uppnås. De rapporterna har naturligt nog en instrumentell inriktning: det gäller att identifiera oönskade effekter och beteenden, underförstått för att göra organisationen effektivare. En djupt kritisk studie är däremot Veronica Ekströms utvärdering av Skärholmens jobbcentrum, men den är mycket specifik utan några större ambitioner att generalisera och teoretisera.
Några tidigare anställda har också publicerat personliga berättelser: Jan Malmsten med Dömda och från förra året Mimi Wessel med Arbetsförmedlingen: för vem? samt, litterärt i en betydligt högre klass förstås, poeten och byråkraten Ragnar Thoursie med Elefantsjukan. Hos Thoursie, som verkade på myndighetens föregångare Arbetsmarknadsstyrelsen mitt i dess storhetstid under folkhemsepoken, får man en känsla för dess särskilda position i samhällsbygget, synlig genom dess intensiva politisering och dolda direktiv. En särskild position som den har än idag, fast den politiska modellen liksom Arbetsförmedlingens roll förändrats stort.
Av det här materialet refererar Roland Paulsen bara till boken av Jan Malmsten, som han själv också intervjuat. Men bilden som ges av statistikfiffel, ogenomförbara påbud uppifrån och en extrem ovilja att ifrågasätta de antaganden som verksamheten bygger på går väl ihop med tidigare skildringar. Skillnaden är att Paulsen tar dem till utgångspunkt för bredare och djupare resonemang.
Vi bara lyder närmar sig ämnet arbete ur två vinklar. Dels är Arbetsförmedlingen framför andra den myndighet som har till uppgift att genomdriva arbetslinjen i samhället. Dels blir arbetsförmedlarnas egna uppgifter ett exempel på vad ett, i teorin, kvalificerat kontors- och servicearbete konkret kan innebära i dag.
Arbetsförmedlare och övriga anställda har alltså den otacksamma uppgiften att i olika varianter försöka förmedla till sina klienter att ansvaret att hitta ett jobb vilar på dem själva, samtidigt som det klart går att se att massarbetslösheten är ett samhälleligt problem; eller att Arbetsförmedlingen är till för att hjälpa de arbetssökande, när det är uppenbart att myndigheten blivit en ren kontrollorganisation för rätten till ersättning. De har lärt sig att exempelvis aldrig ge FAS 3-information till grupper, eftersom det bara utvecklas till protestmöten mot åtgärden, eller tricket att lämna över till de mer positiva arbetslösa att bemöta övrigas kritik.
Särskilt mycket ”tomt” arbete i Paulsens mening har de AF-anställda knappast – arbetsbelastningen är hög i allmänhet. Men i sin avhandling Empty Labor diskuterar Roland Paulsen också ”kulissarbete”, ett begrepp från ekonomiprofessorn Mats Alvesson, och det tycks desto vanligare. Att få siffrorna att se rätt ut är en central arbetsuppgift på varje nivå av organisationen – inte vad som händer med det siffrorna är tänkta att representera. En erfaren arbetsförmedlare beskrivs som ”expert på den byråkratiska konsten att följa vissa regler och gå runt andra”. Med ett rakare uttryck från en annan arbetskritisk forskare, David Graeber, ägnar de sig till stora delar – eller helt, lite beroende på hur man ser Arbetsförmedlingens uppgift – åt ”bullshit jobs”.
Så hur reagerar en människa som tvingas följa och försvara en ideologi som inte håller samman, och ägna sina dagar åt mer eller mindre meningslösa arbetsuppgifter?
Paulsen finner mer komplexa svar än vad han väntat sig. Många arbetsförmedlare är djupt kritiska, men hittar ändå för sig själva precis de rationaliseringar som krävs för att kunna fortsätta sköta sitt jobb. Han noterar särskilt cynismen som strategi: cynism kan ge personen känslan av att ha sett igenom systemet samtidigt som hen fortsätter att fylla sin funktion i det. Men det finns också en annan sorts cynism som riktas mot de arbetssökande, där AF-anställda mer öppet än vad som brukar ske i offentligheten talar om dem som arbetsskygga, arbetsodugliga eller beräknande. Trots alla överlevnadsmekanismer sätter ändå situationen hos många anställda sina spår genom stress, ångest och åtföljande sjukdomar (och här stämmer Roland Paulsens observationer på fältet väl med tillgänglig statistik om Arbetsförmedlingens sjukfrånvaro).
Den naturliga frågan är förstås hur många av oss som tar oss igenom våra arbetsdagar tack vare samma sorts mentala manövrar. Paulsen fortsätter inte uttryckligen på det spåret.
I stället går han lite bortom den akademiska formen och återvänder återigen, i vad som mer är en filosofisk essä än en strikt sammanfattning av studiens resultat, till frågan om arbetets natur. Hans slutsats: arbete är något de allra flesta människor helst skulle vilja vara befriade från – och förtjänar att befrias från.
Att de AF-anställda tvingas till så mycket dubbeltänkande och undertryckande av sitt eget sunda förnuft beror uppenbarligen till åtminstone en del på att just detta är en tanke som på samma gång är ständigt närvarande och inte kan uttalas och diskuteras öppet: att arbete för de flesta är något negativt som de bara väljer för att arbetslöshet avsiktligt har gjorts ännu mer avskräckande. Liksom den är i den offentliga debatten, fast arbetsflykt ofta beskrivs öppet i vardagligt tal.
Man kan invända att frihet från arbete främst verkar vara en vision som mer omfattats av akademiker som gjort tillfälliga besök i produktionen än av arbetarklassintellektuella. Det är en synpunkt som skymtar förbi exempelvis i antropologen Maria Anderssons (numera Vallström) Arbetslöshet och arbetsfrihet, fast hon själv är arbetskritiker. Men Paulsen har statistik på sin sida när han visar att en allt mindre andel av Sveriges och världens befolkning ser något annat värde i sitt arbete än lönen.
Ifrågasättandet av ideologiska föreställningar som tas för givna trots att de är inte bara tveksamma, utan ibland egentligen uppenbart ohållbara, är styrkan i den radikala arbetskritiken. Om man tänker efter är det väldigt svårt att egentligen hålla fast vid att det alltid ”är bättre att ha något att göra” eller att ”vilket jobb som helst är inget alls”, men man får leta länge för att se det uttalat offentligt. Med samma pinsamma enkelhet sänker Roland Paulsen föreställningen om kunskapssamhället; när allt fler tankeprocesser automatiseras är det svårt att se att det skulle leda till ett arbetsliv med högre kunskapskrav.
Den saknade pusselbiten är, här som i flera andra verk, alternativet. Maria Andersson (Vallström) hamnar, när hon ska konkretisera de radikala abstraktionerna, i visioner om självförsörjning och bytesringar som hon inte ens själv verkar helt övertygad av. Roland Paulsen ligger mer i tiden med tankar om arbetstidsförkortning, medborgarlön och automatiseringens möjligheter, men de förblir en smula vaga. Förslaget att göra arbetsmarknadsåtgärder frivilliga är tilltalande, men för de mer radikala visionerna finns det, trots att boken annars knappast undviker utvikningar, ingen riktigt handfast övertygande argumentation.
Allt som allt är Vi bara lyder tankeväckande och originell, lika mycket för sin stil som för sitt innehåll. Roland Paulsen iakttar åtskilliga gånger också sig själv, och en av paradoxerna är att han, som personligen delvis förverkligat drömmen om att ha en försörjning och ändå kunna ägna sig åt vad som intresserar honom, ofta tycks känna dåligt samvete över sin skyddade forskarposition. Genom boken, med dess oortodoxa blandning av berättelser ur det egna livet, noggrant fältarbete och långtgående visioner, anas en vilja att bryta sig ur det akademiska getto där så många föregivet radikala, men i praktiken betydelselösa, texter hamnar. Att inte lyda uttalade och outtalade regler som gäller för hans egen plats i samhällsmaskineriet.
