En tonårspojke med intensiv blick håller upp en rad grön-vit-röda armband:
–Köp armband! Bara tio shekel styck.
Turister, som stannat utanför patriarkernas grav, tittar besvärat bort och flockas tätare runt guiden. Pojken blir otålig.
– Ni måste köpa dem här och nu. Jag är palestinier, jag får inte gå längre.
Han följer efter och tjatar, men i slutet av gatan tvärstannar han, som framför en osynlig mur. Där framme står två soldater som kontrollerar våra pass innan vi får fortsätta framåt. Pojken blir stående mitt på den dammiga vägen.
Redan i bussen har guiden delat ut kartor över Hebron, som markerar hur staden är indelad. Men det är först nu, när vi vallas runt i stadskärnan, som vi förstår innebörden av alla streck. Att vissa gator är ”steriliserade”, som armén kallar det. Fria från palestinier.
Vår guide Alon Sahar, före detta frontsoldat i den israeliska armén, slår ut med handen längs den folktomma och dammiga asfalten som kantas av igenbommade butiker.
– Detta brukade vara en livlig del av staden. Här låg köttmarknaden, och där borta såldes fisk och kryddor. Nu har det blivit en spökstad, säger han.
De hus som fortfarande är bebodda har fått framdörrarna igensatta med hänglås. Balkonger och fönster är försedda med täta galler, likt fågelburar. Palestinierna försöker på så sätt skydda sig från stenkastning. För att ta sig ned på marknivå måste de ta sig ut bakvägen, och ibland klättra över bostadslängornas platta tak.
Bosättarna, å sin sida, menar att palestinierna redan har en annan del av staden helt för sig själva. Skyltar på engelska och hebreiska förkunnar att ”detta land stulits av araber”. Längre uppåt gatan blir tonen allt mer hätsk. Vår guide översätter klottret på väggarna: ”Araber till gaskamrarna” och ”Döda araberna”.
Palestinierna kallar Hebron för Khalil. Båda namnen betyder vänskap. Det kan tyckas som ett ödets ironi, när man blickar tillbaka på de gärningar som begåtts på båda sidor. Från trakasserier och stenkastning till regelrätta mord.
Men palestinierna döms utifrån betydligt hårdare skalor än bosättarna, menar Alon Sahar.
För några år sedan, när han själv var i armén, hjälpte han till att upprätthålla bosättarnas tillvaro i de ockuperade områdena. Han deltog i de dagliga och nattliga räder, som slumpvist stormade palestinska hus och skrämde slag på familjerna som bodde där.
– Syftet är helt enkelt att visa arméns närvaro, så att de inte får för sig att göra något, säger Alon Sahar.
Att han själv skulle tillhöra förtryckarnas sida, var inget han föreställde sig under uppväxten. Han var inte särskilt intresserad av politik, utan spelade hellre trummor hemma i pojkrummet i Tel Aviv.
– När jag sedan skulle göra värnplikten var det helt naturligt att söka sig till fronten, precis som min pappa och hans vänner hade gjort på sin tid.
Efter sex månaders träning, där han övat mot fiktiva syriska och egyptiska fiendesoldater, skickades han till Gaza. Först då insåg han att motståndarna i själva verket var civila palestinier.
Vid ett tillfälle rammade han ett palestinskt hus med en stridsvagn.
– Vi förutsatte att huset var utrymt, men väl inne stod jag öga mot öga med en skröplig kvinna i 90-årsåldern. Jag blev så överrumplad att jag var nära att skjuta henne i ren reflex. Det var bara tur att jag inte gjorde det, säger han.
Alon Sahar och hans kamrater fick order om att vakta den palestinska kvinnan. De kallade henne Fatima, och skämtade rätt grovt om henne.
– Men efter ett tag började jag känna mig illa till mods, för kvinnan påminde mig om min egen mormor. Då skrattade jag inte längre. Det märkliga var att mina befäl hela tiden tyckte att vi gjorde ett bra jobb, men själv kände jag mig oerhört kluven kring hur vi bemötte människorna.
Efter värnplikten drog Alon Sahar iväg till Indien för att lämna upplevelserna bakom sig. Där träffade han andra före detta israeliska soldater, och han kunde genast avgöra vilka som befunnit sig på ockuperad mark.
– Det märktes på sättet de behandlade lokalbefolkningen, säger han.
Så småningom började han att rannsaka sig själv. Vem hade han själv blivit, och varför? Han kom i kontakt med organisationen Breaking the silence och insåg att andra frontsoldater bar på samma frågor.
– Vi som varit här har en moralisk plikt att uppmärksamma vad som är fel.
Medan Alon Sahar pratar kommer en fårad man i traditionell keffiyeh, palestinasjal, vankandes uppför backen. Han stannar vid gruppen och pekar bort längs gatan.
– Jag bor i huset där borta. Jag har en bil, en Volvo, men jag får inte köra med den på min egen gata. Soldaterna säger att jag ska köpa en åsna i stället, säger mannen.
Hans ord rymmer en blandning av upprördhet och uppgivenhet.
Bara några meter därifrån ligger ett hus som tillhör en bosättarfamilj. Innanför den låga stenmuren står en kvinna med två små barn. De tittar vaksamt på folksamlingen innan de vänder tillbaka in genom dörren. Alon Sahar berättar att bosättarna tidvis varit mer aggressiva mot besökarna. Ett tag var grupperna tvungna att be om poliseskort för att slippa muntliga och fysiska påhopp.
Uppe på en höjd, med vidsträckt utsikt över olivlundar och bebyggelse, har den palestinska organisationen Youth against settlements sitt kontor. De filmar och dokumenterar vad som händer i staden, och lägger upp vittnesmålen på Youtube och Facebook. Vid några tillfällen har de också trotsat förbuden, och marscherat med skyltar längs en av de förbjudna gatorna. Aktionerna har mötts med gummikulor och tårgas.
– Vi är inte emot judarna. De har levt här i många hundra år och min farmor och farfar levde sida vid sida med dem. Men bosättarna är något annat; de representerar inte det judiska samfundet, säger Sawad Abu Eisheh.
Han delar ut broschyrer och visitkort, medveten om hur viktigt det är att människor utifrån ser och förstår situationen. Vi lämnar honom och fortsätter vår märkliga promenad, där vi tack vare våra nationaliteter kan passera helt obehindrat genom spärrar och kontroller.
Alon Sahar berättar att det, bland vanliga israeler, finns det en stor okunskap om vad soldaterna faktiskt gör på de ockuperade områdena. När de varit ute och föreläst i israeliska skolor händer det att skolbarnen inte ens vet var Västbanken ligger.
– En del frågar: varför pratar ni bara om att palestinierna lider? Jag svarar: detta handlar om oss, om det israeliska samhället. Armén gör ju bara som staten vill att de ska göra. Genom att berätta om vad som händer på ockuperad mark sätter vi en spegel framför samhället.
Hans kollega Shay Davidovich, som också arbetar för Breaking the silence, fyller i:
– Men folk ser vad de vill se. Min egen mamma har påstått att jag missuppfattat allt, att jag låtit mig luras av araberna. Själv har jag brutit kontakten med en del bekanta. Det är svårt att umgås med människor som har så annorlunda syn på grundläggande mänskliga rättigheter.
Vi är tillbaka där vi började, vid patriarkernas grav, där bussen ska hämta upp oss. Killen med armbanden syns inte längre till.
