Kristdemokraterna har fått en ny karismatisk kvinnlig partiledare som driver en hård värdekonservativ linje och vill tumma på aborträtten. Känns det igen? Man kan undra om Jenny Åkervall är synsk. Idén till denna bok måste ju kommit långt innan Ebba Busch Thor tillträdde som partiledare för KD. Kanske låg det i luften. Obehagligt är det i alla fall, både i boken och i verkligheten.
På ditt samvete är en fristående fortsättning på Jenny Åkervalls debut, Jag tjänar inte, och huvudpersonerna är de samma. Den då politiska sekreteraren Emre Oktan har blivit journalist och rättspsykiatrikern Anna Sager har börjat jobba på en helt ny och statusfylld rättspsykiatrisk anläggning, Altum. De framstår båda som stressade arbetsnarkomaner som oavbrutet söker bekräftelse både på jobbet och i sina relationer. Handlingen utspelar sig i ett sommarvarmt Stockholm där en militant antiabortgrupp sprider skräck genom att bland annat skicka foster i presentaskar hem till folk. Det är extremt obehagligt – känsliga läsare varnas.
En av abortmotståndarna, Ella, får vi följa närmare. Hon beskrivs som en snäll och foglig person, helt under den manipulativa ledaren Rakels kontroll. Det är hon som tvingas utföra de vidriga fosteraktionerna, något hon skäms för men samtidigt tycker sig behöva göra för den ”goda sakens skull”. Både Anna och Emre dras in i det hela från sina respektive håll, rättspsykiatrin och journalistiken, och spänningen trappas upp. Har den nya partiledaren något med terrorgruppen att göra?
Idén bakom På ditt samvete är spännande. Men tyvärr räcker det inte hela vägen. Språket är tråkigt och lite för redovisande. En stor mängd karaktärer och spår presenteras och jag som är en ganska ovan läsare av spänningsromaner anstränger mig mycket för att hålla reda på allt, jag vill ju inte missa några viktiga ledtrådar. Men mycket rinner ut i sanden. Det kanske inte är en spänningsroman, men då vet jag inte riktigt vad det är.
För man kommer inte någon av de många karaktärerna speciellt nära. Dessutom är de klichéartade. Värst är bilden av mentalskötaren Keve, en elak och slö alkis, överdrivet naiv och orealistiskt dålig på sitt jobb. Onödigt att den som är lägst i hierarkin ska vara dummast. Keve vågar också ifrågasätta psykiatrikern Anna Sager och säger att hans långa erfarenhet som mentalskötare också borde betyda något, även om han inte har lika mycket utbildning. Men det skulle han inte gjort, visar det sig. Det straffar sig rejält. Trist.
Bokens undertitel är ”Ett samtidsdrama om politik, moral och relationer”. Ja, den är lång, och det blir också lite mycket. Vare sig politiken eller relationerna får ta speciellt stor plats. Vad gäller moral förstår jag ibland inte riktigt var Jenny Åkervall vill komma. I inledningen beskrivs ett mord på två småbarn och en abort precis efter varandra, vilket är obehagligt. Det kanske inte är meningen, men det är lätt att börja jämföra dessa levande men rätt oönskade barn med de aborterade. Om det ska läsas som ett moraliskt dilemma är jag inte med.
Jag tror så här: abort ska inte diskuteras som ett etiskt dilemma. Det ska bara få finnas, som det länge har gjort men nu som en icke hälsofarlig rättighet. Däremot ska vi gärna prata om det, så att det inte blir en elefant i rummet. Jag vet inte hur många gånger jag skapat dålig stämning genom att berätta om hur jag upplever en graviditets första veckor utan att ha barn. Detta illustreras också i en bra scen där Anna är hemma hos en kompis på middag och lättsamt droppar att hon har gjort några aborter. Alla blir knäpptysta. Det hela måste räddas genom att värdinnan hämtar in tårtan så att alla kan prata om den i stället.
Att göra en abort kan vara skitjobbigt, och det måste man självklart också få prata om. Men för den sakens skull är det inte ett etiskt dilemma. Det är inte omoraliskt att vilja avsluta en graviditet. Det är så lätt att diskussionen kring abort blir skuldbeläggande och patriarkal, som På ditt samvete också visar. Då blir den intressant och belyser det otäcka med den växande värdekonservatismen. Hur snabbt kan man ändra den normativa moralen? Hur fort går det att få ett helt land att börja prata om aborter som misslyckanden eller till och med som mord? Räcker det med en karismatisk partiledare, precis som det räckte med (den tydligen tillräckligt karismatiske) Jimmie Åkesson för att det skulle bli okej att debattera hur mycket invandring Sverige tål?
Trots att boken har en hel del brister tänker jag alltså att det är bra att den kom ut just nu. Allt som kan få folk att ifrågasätta värdekonservatismen och få oss att hålla ett extra öga på Ebba Busch Thor och hennes abortmotstånd är välbehövligt.
