DET TIONDE KAPITLET I VÄRLDSHISTORIEN
Oxmånaderna är svåra. Tar dig raka vägen till ungdomsmottagningen. Nu satt jag här, med hjärtat och nummerlappen i handen, och grät igen. Nummer tre i raden av ångestbesök på tre månader.
Men hallå, hur ska en människa med skulder upp över öronen för ett par svinsnygga ormskinns-Doctor Martens ha råd att handla dyra dagen-efter-piller på apoteket, som vilken deluxe-accessoar som helst?
”Nummer sextiosex, varsågod.”
Alltid detta ångestnummer.
”Du ska vara glad att det fortfarande är gratis”, sa barnmorskan Tanja som tog emot mig inne på rummet. Det luktade sjukhus och gummihandskar. ”Varsågod och slå dig ner på stolen.”
Hon såg inte ens på mig.
”Orka”, sa jag högt och suckade.
Jag torkade tåren i ögat.
”Förlåt?”
”Jag orkar inte”, sa jag. ”Jag orkar inte ta din skit.”
När man är trött och dras med en tre dagars allmän livsbakfylla går det att säga praktiskt taget vad som helst.
”Vad pratar du om?”
Tanja Huusko slog sig ner vid skrivbordet och sökte min hand. Hon hade mjukt, dunigt hår i en page som snuddade axlarna. Två träpapegojor dinglade i öronen. Jag insåg att den här kvinnan hade både döttrar och söner och tog hand om dem som en utomjordisk superquinna. Tanja gillade säkert att sticka, engagera sig i barnen och beställa biljetter till konserter med First Aid Kit.
Jag ville falla i hennes armar och berätta allt. Istället sa jag, genom tårarna:
”Och nu ska du säga till mig att jag måste använda kondom, att det här på sikt kommer ge mig livmodercancer, och du vet inte ens vem jag är, hur jag mår, hur min kropp känns, vem jag har haft sex med.”
Tanja tryckte min hand.
”Fattar du! Ni vet INGENTING! Jag har varit här … Det här är tredje gången sen i julas. Varenda gång har jag gått härifrån gråtande. Att komma hit är fan värre än sexet. Värre än risken för sjukdomar och barn. Det är här jag fattar vilken jävla hora jag är. Ni tror att ni är så gulliga i era luggar och leenden men ni dömer, ni dömer så hårt. Jag kanske MÅSTE? Jag kanske inte har nåt val? Vad har ni för rätt att döma den som kommer hit och ber om hjälp?”
Jag snorade i handen.
Det borde varit en filmscen, då hade en skönt hoppfull melankolisk musik dragit igång och gjort mig till hjälte nu.
”Snälla Tanja Huusko”, sa jag vädjande. ”Kan du lova mig en sak.”
”Det får vi se”, sa Tanja professionellt.
”Lova mig att aldrig mer döma en varelse som går in här.”
Tanja tittade varsamt på mig.
”Tänk att jag förstår dig så väl, Jane”, sa hon och plockade fram den vita pillerkartongen. Där höll hon i mitt framtida illamående. ”Men har du tänkt på en sak?” Ögonen glittrade.
”Nej.”
Hon böjde sig långt över skrivbordet, viskade, som om det satt någon härinne som inte fick höra:
”Det är inte jag som dömer dig. Du dömer dig själv. Samhället dömer dig. Vi barnmorskor gör bara vårt jobb. Om du på något vis känner dig kränkt här tror jag det är för att allt redan är kaos. I dig. DU mår dåligt. DU känner dig smutsig. DU har skuld. Att gå hit till oss bekräftar bara de känslorna.”
Det lät så fulländat. Jag var inte säker på att jag förstod.
”Jag säger bara att vi är dina allierade till hundra procent.”
Någon form av tonårsdotter hade hon nog, det hörde jag.
”Men jag vill bara hem och gråta i mammas famn”, bölade jag. ”Fattar duuu.” Tanja höll om mig i tre minuter. Jag fick snora på hennes sjukhusrock.
Sedan drack jag vatten från en plastmugg och dödade ett barn.
Det kändes så hopplöst onödigt att dra på sig en könssjukdom från Amor Lindgren. Som häderi.
När man slår upp dörren till väntrummet på ungdomsmottagningen, hur ska man veta att den som står därute är upphovspersonen till cirka hälften av all ens sexuella ångest?
Han hade enhjulingen i handen.
”Tja, vad fan?”
Amor bar ett sjukt stort sugmärke på halsen. Jag snabbvisualiserade hånglet hemma hos mig.
”Vad gör du här?” frågade jag upprört.
Amor la handen över den röda, blossande femkronan på halsen. Det började kännas snårigt. Det där sugmärket var inte mitt.
”Jag har fått vårtor”, sa Amor och grävde upp en röd snusnäsduk ur läderväskan. Han hostade till. ”Och så är jag förkyld”, sa han och knöt snusnäsduken runt halsen.
”Vårtor?” sa jag.
”Ja, alltså, på kuken.”
”Skämtar du?”
Det kändes överdrivet att kalla Amors könsorgan för ”kuk”. Det var något mildare över det, barnsligare.
Nummerlappssystemet tutade ut nästa röda nummer. ”Sextiosju.”
Amor gjorde en snurrande, lustig move på golvet, för att markera att han skulle in till Tanja.
Jag fick inte ur mig ett skvatt.
Det var omöjligt att komma längre i tankarna. Amor? Vårtor? Sugmärke? Han och jag? Sexuellt överförbara sjukdomar?
Det kändes så hopplöst onödigt att dra på sig en könssjukdom från Amor Lindgren. Som häderi.
Den enda bild som blödde ymnigt i min hjärna var den på Linn Hoffman, den blonda bitchen som vältrat sig över Amor på Kevins fest.
Tanja Huusko öppnade dörren.
”Är du Amor?”
Hon uttalade det som på spanska.
Jag slant med foten över en isfläck. Tierp: det ÄR inte meningen att någon ska bo här. Staden byggdes upp under artonhundratalet enbart på grund av en järnvägsstation. Ingen människa fanns här först.
Doctor Martens-tyngden höll mina fötter i en stadig riktning över Södra Esplanaden. Som om skorna var ute och gick med mig. Tierp hade ett stort, grått fluffmoln över sig. En atombomb av svart florsocker. Snart skulle allting spricka. Jag flanerade runt med en glasskärva i hjärtat. Gjorde jag en för konstig rörelse skulle jag dö.
Amor var jag förlorad för.
Lika bra att lära sig att gå.
Jag slant med foten över en isfläck. Tierp: det ÄR inte meningen att någon ska bo här. Staden byggdes upp under artonhundratalet enbart på grund av en järnvägsstation. Ingen människa fanns här först. Det är precis som med kärleken. Det går inte att bara bestämma sig: nu är det han och jag. Precis som det inte funkar att tvångsförflytta människor till en gudsförgäten norduppländsk plätt. Då börjar de bara leta efter det mest underbara sättet att dö på.
Jag gick in på Centralstationen, låtsades att jag var på väg någonstans, satte mig på bänken bredvid en kvinna i grön dunjacka och eldrött hår som gastade något hjärndött i sin mobiltelefon. Människor letar efter det organiska, letar efter en äkta plats för livet och kärleken, och allt som kommer är kalla lysrör.
Hon där borta, bakom informationsskylten. Liknade hon inte misstänkt mycket min mamma? Julia, den förlorade. I hjärtat likställde jag henne med Amor. En sorglig sång som aldrig ville sluta sjunga. Jag sms:ade alkis-Danne: ”Testa dig för könssjukdomar. Jag kan ha kondylom.” Gick in på Järnvägskiosken för att köpa den starkaste kaffen de hade och några cigg.
På vägen ut sprang jag rakt in i henne.
”JANNE!”
Mamma slog armarna om mig trots att jag var upptagen med att bära upp en skållhet dubbel espresso i en pappersmugg. Jag hade näsan inborrad i hennes axel.
Det är alltid så med mamma. Något som blir fel. En kram som landar snett.
Hennes axel skar in i min hals.
”Varför kramar du inte tillbaka?” frågade hon och såg på mig med sitt vilda, blonderade hår i en yvig tofs. Ögonen smulade av smink.
”För jag har kaffe och cigg i händerna.”
”Men fryser du inte?”
Det såg ut som om hon ville stoppa ner mig i en sovsäck.
”Vad gör du ens här?” sa jag spydigt. Jag blev lite upplyft av stunden, detta att mamma såg att jag faktiskt hade ett eget liv.
”Mellan två världar. Niclas och jag bor i en husvagn. Jag måste faktiskt hem och prata med pappa.”
”Om han är hemma. Tror han är i Gävle på fotboll med Roffe Borg.”
”Så pass?”
Jag nickade.
”Umgås dom jämt nu, eller?”
”Praktiskt taget.”
Vi var på väg ut, genom dörren, utan att någon föreslagit att gå. Mamma och jag. Där var kallt och luktade inbromsningar, rök och brända däck. En taxichaufför slog upp bildörren åt oss. ”Nej, tack!” log mamma. Glasskärvan i hjärtat snurrade ett varv. Jag kunde bryta samman, jag kunde välja att hålla ihop.
Jag tände en banbrytande cigg.
”Mamma, varför flyttade ni till Tierp?”
”Pappa fick jobb. Jag var beredd att flytta efter.”
Tråkigt svar.
”Men hur kan man välja Tierp?”
Jag bolmade in mamma i ett moln av rök. De stora digitala anslagstavlorna blinkade i orange över oss. Tänk om pappa skulle trilla förbi, direkt från Gävle, fan vilken flummig stund det kunde bli. En dörr i mig står alltid öppen för flummiga stunder.
Hela mitt liv är en sådan öppen dörr.
Det är därför det är så svårt nu, så tungt att aldrig veta vem som ska få gå in och ut genom de jävla dörrarna. Mammas dörr var halvt stängd. Rynkorna frodades i hennes ansikte.
”Tierp var fredligt på den tiden. Inga sexklubbar eller bränder och färre utslagna i samhället. Men det gäller väl för hela Sverige. Det var en bra stad för små barn.”
”Men snälla mamma.”
Det började snöa.
Jag såg dem inom mig: Kent och Julia. Carpe diem.
”Hur är det hemma då? Lyssnar pappa fortfarande på Orup?”
”Mest Niklas Strömstedt nu. Och typ Enya.”
Mamma skrattade. Jag skrattade. Vi skrattade som man skrattar när man är ensamma i hela världen om att känna en person så bra.
”Ska vi fika?”
Jag föreställde mig scenen. Blundade. Blundade hårt. Pappas skridskor. Hockeyrören han knyter runt halsen och bär med sig till Vegavallen upplysta kvällar när han ska träna bandy med Roffe Borg.
Hon hade med ett osynligt rep styrt mig mot Konditori Royal på Stationsgatan. Jag spolade ciggen under skon. Vi satte oss vid samma bord som jag suttit vid med Daniel Abdollah. Cafébiträdet var som tur var en annan.
”Du vill ha en bulle, eller?”
Mamma kom tillbaka med en bulle, varm choklad, ”och till mig lite vitaminvatten citron”. Hon fick plötsligt syn på mina skor. ”Vem har råd att ge dig skor med stålhätta? Gudars skymning, Janne, har du bytt stil?”
Jag smakade på vitaminvattnet ur ett sugrör.
”Jag jobbar ju.”
”Ville du inte ha varm choklad?”
Hennes ögon var så sorgsna. Det var inte läge att börja hata.
”Jag skulle bara smaka.”
Mamma log när hon ställde fram den varma koppen.
”Hur är läget då”, sa jag och drack.
Mammas kinder tryckte ihop sig runt sugröret.
”Det kunde ha varit bättre faktiskt, Janne.”
Jag betraktade henne när hon rafsade om håret i en ny, jobbig knut medan hjärnan funderade ut nya ord.
”Inte världens lättaste sak att separera, om du tror det.”
”Jag tror inte ett jävla skit.”
Mamma suckade. Hon visste att det skulle bli så här. Jag frös plötsligt, fast det var så mycket varmare här än utanför.
”Jag vet att det inte är lätt för dig, Janne. Jag kommer inte hit för att ge några snabba lösningar. Sånt här måste få ta tid. Lång tid.”
”Ja, och sen är tiden slut och jag är vuxen för evigt? Och du behöver inte bry dig om mig mer?” Jag kröp ihop med armarna för bröstet, ville skydda mig från henne, alternativt be henne att hugga av mitt huvud. Mamma hade tårar bakom ögonen, en hel kulspruta redo att börja peppra.
Åh, om det bara inte fanns barriärer, om pappa och hon inte hade gjort så här, om bara inte Tierp fuckat sönder deras livshistorier och nu även min, om jag bara fick avslöja hur mycket jag längtade efter hennes kropp.
Att få krympa ihop bakom hennes galler!
Att få bli en hudboll i hennes varma cell igen!
Att få bryta samman som en liten glödlampa som går sönder och varsamt måste bytas ut!
Åh, varför var det ett fucking världshav mellan mamma och mig!
”Mamma, jag vill veta”, sa jag hårt och utforskande, ”jag vill verkligen veta varför du och pappa måste skilja er.”
Det kom ett läte från disken där cafébiträdet ångade upp en kaffe latte.
”Vill du verkligen veta?”
Mammas hårda, blå ögon fixerade min grågröna, flackande blick.
”Ja, tack. Hemskt gärna. Snälla.”
”Det kan göra ont för dig att höra det här.”
Äntligen något som skulle få mig att lyssna.
”Det var förra våren. Du gick i nian. Det var ingen bra tid. Ingen bra tid för oss.”
”Är det mitt fel?”
”Jag säger bara, det var ingen bra tid. Men jag tror knappt att du la märke till oss då. Du bara festade med ditt.”
Jag lät henne hållas. En orolig plastkasse full av tomflaskor hade börjat skramla runt i mig.
”Ja, och då så kastade han skridskorna. På mig.”
Mamma drack upp det sista av vitaminvattnet. Hon svingade håret ur snodden igen. Satte upp det i en ännu hårdare knut.
Jag föreställde mig scenen. Blundade. Blundade hårt. Pappas skridskor. Hockeyrören han knyter runt halsen och bär med sig till Vegavallen upplysta kvällar när han ska träna bandy med Roffe Borg.
En hel trasmatta virades runt min kropp. Hårt, hårt, så att jag inte andades.
”Vad menar du?”
Jag såg skridskorna flyga genom hallen rakt på mamma.
”Men ljuger du, eller? Vad fan hände?”
Jag tappade röstens kontroll.
”Lyssna, Janne. Pappa blev våldsam. Det hände en gång. En gång.” Hon satte upp pekfingret rakt i luften. ”Det var då jag fick gå med plåster över hakan. Kommer du ihåg.”
Ett vagt minne av mammas hakplåster bubblade upp, som smältande is. En hel Vegavall som bara smälter.
Inom kort skulle allting smälta ihop.
Mamma rörde vid käken.
”En skridsko är vass och tung. Vad kan jag säga.”
”Gick du till sjukhuset?”
Mamma nickade.
”Får pappa hjälp?”
”Det vet jag inte, gumman. Det vet jag inte.”
”Men vadå, är han farlig?” Jag flög upp till stående, redo att börja snorta vad som helst, peppar, socker, salt, allt för att ta bort känslan av druvor som trampades till vin i mitt huvud. Vitaminflaskan rullade till golvet. Jag höll hårt i mina cigaretter. Mamma var blank i ansiktet, blank och taskig och helt fucking jävla omdömeslös.
”Så hur fan kunde du lämna mig med honom?”
Jag slet upp en cigarett, satte den till mungipan, det kändes som om hela munnen blödde.
”Han slog dig. Du stack. Hur fan kunde du lämna mig med honom?”
Det var kallt som satan utomhus när jag dundrade ut och bort och hem.
Fortsättning följer…
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr
