En ny tid, en ny plats

2012 spelar Stockholms tre stora fotbollslag AIK, Djurgården och Hammarby på sina hemmaarenor för sista gången. I Stockholm och Solna byggs i stället Stockholmsarenan och Swedbank Arena för att hysa inte bara fotboll utan alla typer av evenemang. De nya jättearenorna erbjuder bättre ekonomiska villkor, men det finns en oro bland supportrar för att den svenska läktarkulturen och ”livefotbollen” dragit en nitlott.

Runt omkring Stockholms stadion pågår ett intensivt byggnadsarbete. Den gamla OS-arenan firar hundraårsjubileum och ett år av festliga friidrotts­arrangemang stundar. Men det är inte det enda. Året 2012 är också Djurgårdens IF:s sista säsong på ”Stadion”, som från 2013 blir en renodlad friidrottsarena. Klubben planerar för ett festligt farväl. På samma vis resonerar AIK, som spelar sin sista säsong på Råsunda. Säsongen avslutas mot Malmö FF, som AIK mötte i den allra första matchen för sjuttiofem år sedan. Söderstadion som stod färdig 1967 har sedan dess varit Hammarby IF:s fotbollsförenings hemmaarena. Den kom­mer, liksom Råsunda, att rivas för att ge plats åt annan bebyggelse.

– Jag hatar egentligen tanken på att flytta. Jag vet att det är önsketänkande och inte spelar någon roll nu, men om vi hade fått bygga om och bygga till platser på Råsunda som vi hade på förslag så hade det blivit en perfekt fotbollsarena, säger Gernas Basdas, AIK-supporter och aktiv i supporterföreningen Sol Invictus, som arbetar specifikt med läktararrangemang.

– Att spela på nya arenan med plats för 50 000, när vi snittar runt 15 000 per match, kommer att kännas som att se en division 1-match på Råsunda, säger han.

När startskottet ljöd för Stockholms­arenan i september 2010 kunde Ninna Engberg, vd för Stockholm Globe Arenas, berätta att ett femtiotal evenemangsdatum för 2013 redan var bokade. Flertalet var ”helt nya typer av evenemang som vi aldrig tidigare sett i Stockholm”, såsom bilsport och skidskytte i arenaformat. Likaså är den nya nationalarenan för fotboll i Solna, med det officiella namnet Swedbank Arena, byggd för att ta emot världsartister, konserter, internationella idrottsevenemang och landslagsspel med plats för upp till 65 000 åskådare.

Det finns en oro bland supportrar att inhysandet av fotbollen på icke fotbollsanpassade arenor, som de omöjligen kan fylla, kan få en negativ inverkan på den svenska fotbollskulturen. Från en läktarkultur med ståplats, sång och tifo såsom bengaler, konfetti, flaggor, banderoller med mera till en
”modern fotbollskultur” som i England, med höga priser och en sittande, tyst publik.

– Vi behöver en ny arena för att kunna ta emot alla som vill gå på matcherna, i dag är klacksektionen full på Söderstadion, säger Jacob Uddeholt, ordförande i Bajen Fans. 

Men skräckscenariot vore om Stockholmsarenan blir för fotbollen vad Globen blev för ishockeyn när den stod klar. Priserna höjdes, liksom säkerheten, och publiken försvann, tills spelet flyttade tillbaka till Hovet igen, menar han.

– Vi hade ett möte i somras med SGA som står för uppförandet av Stockholms­arenan, för att få dem att utveckla mer supportervänliga lösningar. Det har de nu gjort på flera sätt och det är bra.

Uttryck som ”Råsunda är vårt hem och vår borg” och ”Vårt hem är Sofia” (om Stockolms stadion), säger en del om hur viktiga hemmaarenorna är för lagens supportrar. Stockholms stadion var fotbollens nationalarena under många år och gav staden en fördel i kampen med Göteborg om att vara fotbollens huvudstad. Byggandet av Råsunda, en arena enbart för fotboll, har beskrivits som en symbol för fotbollens fortsatta expansion. Förra året låg publiksnittet för de tre klubbarna på mellan 9 000 och 15 000 åskådare per match. Det är varken det lägsta eller det högsta för svensk elitfotboll de senaste hundra åren. Men som jämförelse överstiger det vad en världsartist som Rihanna drog in i sålda biljetter under sitt senaste Sverigebesök, 11 700 sålda biljetter i Malmö och runt 13 000 i Stockholm (spelningarna ställdes för övrigt in i sista stund). 

– Det behövs tre mindre arenor i Stockholm. Idrott är en så stor del av folks liv, de arbetar ideellt och betalar mycket pengar. Det är något jag saknar i det här, att vi supportrar skulle fått agera remissinstans, säger Daniel Wilhelmsson, ordförande i AIK:s supporterförening Black Army. 

Dan Blomberg är ordförande i Järnkaminerna, Djurgårdens supporter­förening. Han har låtit beslutet att flytta till Söder sjunka in, även om han var mycket kritisk i början. Nu försöker han se det positiva med förändringen.

– Lokal förankring är jätteviktigt men det behöver inte betyda en stadsdel. Djurgården har spridda supportergrupper och vi ser vår lokal­förankring som Stockholm först och främst. Det där med anknytning till en särskild stadsdel är nog viktigast för Hammarby, sedan AIK och sist vi.

Det är en analys som verkar stämma. När AIK valde mellan de två nya arenorna fällde en omfattande undersökning bland medlemmar och sponsorer avgörandet, berättar AIK:s ordförande Göran Lööv. En AIK-flytt från Solna till Söder skulle ha inneburit ett så stort tapp i åskådarantal och sponsorer att Stockholmsarenan inte blev ett möjligt alternativ rent ekonomiskt. Gernas Basdas understryker det ytterligare.

– Vi hade kunnat spela på Stockholms­arenan till en lägre kostnad än på Swedbank Arena, men vi betalar hellre mer än att byta geografiskt läge, säger han.

Och uppfattningen att vara ett Stockholmslag först och främst till trots – det var inget glatt besked som Tommy Jacobson, Djurgårdens IF:s ordförande, gav sina medlemmar i december förra året när planerna på en egen arena lades på is. Det var slutet på många års arbete. Först föll förslaget om att bygga om Stockholms stadion, vars läktare inte uppfyller UEFA:s säkerhetsbestämmelser om fasta sittplatser. Därefter föll planen på en ny, egenfinansierad arena på Östermalms IP. Den senare väckte motstånd från andra intressen i den omfattningen att Tommy Jacobson beskrivit det som en risk att frågan skulle utvecklas till en ny ”Slussen”, det vill säga en segdragen stridsfråga för hela Stockholm. En potentiell situation som bara skulle komma att drabba Djurgården negativt. 

– Det är svårare i Stockholm med tre stora fotbollslag än i mindre kommuner, säger Tommy Jacobson på telefon några dagar senare.

– Vi tycker det hade varit bättre med två mindre arenor i stället för en överdimensionerad (en för DIF och en för Hammarby IF FF, reds. anm.). Men så finns det ju en konkurrens mellan Stockholm och Solna om den finaste arenan och det är ju mer än lovligt naivt om man tror att staden bygger en arena för två och en halv miljard för bara ett lag, säger han.

Att Hammarby skulle spela någon annanstans än på Stockholmsarenan vid Globen var också helt uteslutet.

– Vi kallar den för ”Nya Söderstadion” och härom dagen hörde jag en journalist som också kallade den så, säger Jacob Uddeholt, ordförande för Bajen Fans, när jag träffar honom utanför Globen. 

Namnändringen är ett försök att göra Stockholmsarenan till, i första hand, Hammarbys hemmaplan. En förbipasserande stan­nar och byter några ord.

– Han var med och tog initiativ till ”Defend Söderort”, om du har hört talas om det, säger Jacob.  

”Defend Söderort” är en kampslogan från en grupp Hammarbysupportrar som inte vill se Djurgården spela på den nya arenan. Tonläget är högt men Jacob Uddeholt menar att det är ett autonomt supporterinitiativ som ska ses symboliskt. Det är med andra ord varken ett initiativ från Bajen Fans eller lagets firma KGB. Ändå ser han en viss risk för bråk.

– Ja, jag tror att det. Till exempel om Djurgården spelar hemmamatch på nya arenan och Hammarby har en bortamatch samtidigt. Då sitter Bajensupportrar och följer matchen på tv på pubarna häromkring. Men det är ju mest firmarelaterat. Det är ingen allmän samhällsfara, säger han.

Djurgårdens supportrar har hittills lämnat yttringar som ”Defend Söderort” och ”Nya Söderstadion” utan svar. Något som Dan Blomberg med ett leende tror om möjligt irriterar vissa Hammarbyfans ännu mer. Han tror inte att det kommer bli stökigare.

– Jag är nog där oftare än många bajare för jag går mer än trettio gånger per år på Hovet, men det är klart att 99 procent av alla djurgårdare skulle föredra Östermalms IP eller Stockholms stadion, säger han. 

Att politiker bygger stora eventarenor för många miljarder kronor i stället för mindre och fotbollsanpassade arenor tror samtliga ordföranden handlar om pengar och prestige. Men kanske handlar det också en del om synen på fotbollen och fotbollskulturen, tror Dan Blomberg.

– Tyvärr beskrivs fotbollen i Stockholm ofta som ett problem. Trots att vi faktiskt genererar pengar till staden när vi spelar, särskilt vid derbyn. Vi bedriver socialt arbete och har en omfattande ungdomsverksamhet. Tifona till derbyna involverar hundra till tvåhundra ungdomar och tar en till två månader att förbereda. Det är den coolaste konsten sedan graffiti enligt min mening och en slags fritidsverksamhet. Men det hörs det inget om. I stället skickar polisen fakturor och skäller på supporterkulturen, säger han.

Politikernas okunskap och oförmåga att förstå fotbollskulturens sida av saken var inte minst tydligt i de mångåriga politiska tur­erna runt Djurgårdens IF:s förslag på en egen och egenfinansierad arena, som aldrig fick riktigt gehör. Dan Blomberg tycker därför inte överraskande att politikerna i Stockholm kommit lätt undan. Samtidigt tror han att det finns gott hopp om en förändring nu.

– Det är publiken och stämningen på matcherna som drar ny publik och det är mycket pengar investerade i de här stora arenorna. Det kommer inte gå att fortsätta beskriva fotbollen och supporterkulturen negativt om de samtidigt vill locka folk till fotbollsmatcherna, säger han.

Om några dagar ska han på ett möte med Canal+. De senaste åren har kanalen utan hänsyn till bokade supporterresor och hotell­nätter flyttat på bortamatcher som de velat för att passa sina egna behov.  

– Om de kunde sätta sig ned och planera bortamatcherna tillsammans med oss. Då skulle vi ha nått väldigt långt, säger han.

 Trots en regelbunden publik på flera tusen per match var det länge sedan Stockholm kämpade om titeln fotbollens huvudstad. I dag är ambitionen att bli Sveriges evenemangsstad och fotbollen är ett evenemang bland många andra. 

Ändå innebär flyttarna, AIK till Swedbank Arena och Djurgården och Hammarby till Stockholmsarenan, förbättrade ekonomiska villkor för klubbarna och möjligheten att öka sin publik. 

– Ja, nu är vi jätteglada över den nya arenan, säger Kent Hertzell, ordförande för Hammarby fotboll. Men som ekonom har jag svårt att se hur dessa två jättearenor i Stockholm ska kunna bära sig ekonomiskt, tillägger han.

För Djurgården och AIK lever drömmen om egna, fotbollsanpassade hemmaarenor kvar. AIK:s styrelse har lovat medlemmarna att utreda möjligheterna och en dialog finns med Sundbybergs kommun. Tills vidare kommer Black Army göra vad de kan för att skapa hemmakänsla på sin nya jättearena.

– Jag kommer inte kalla den nya arenan för Swedbank Arena. Det känns bara fel och håller inte i folkmun. Så vi får se. Kanske blir det Råsta stadion, för att den ligger intill Råstasjön, säger Daniel Wilhelmsson.

För Djurgårdens del kan Norra Djurgårdsstaden eventuellt erbjuda plats någon gång i framtiden. Samtal pågår redan med Stockholms kommun. Men innan flyttlassen går till tillfälliga hemvister och nya drömmar tar en mer konkret form har samtliga tre stockholmsklubbar ett klart mål för kommande säsong: att ta ett långt och festligt farväl.

 

Publicerad Uppdaterad
17 timmar sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Jean-Baptiste Beranger

Isak Gerson:
Svenska judar är inte israeliska ockupanter

Hur är det att bära kippa sedan sjunde oktober? Isak Gerson tar tempen både på reaktionerna från högerspöken i församlingen och från den propalestinska rörelsen.

Vi är inte så himla många som rör oss dagligen i det offentliga Stockholm med synbart judisk klädsel, utöver en diskret davidsstjärna runt halsen. Efter att ha gjort det konsekvent i flera år kan jag säga att det för min del, även religion åsido, är mycket trevligt på det stora. Det ger mig trevliga kontakter med både judiska och icke-judiska främlingar. Obekvämligheterna brukar på sin höjd handla om skumma men vänliga och trevliga kristna sionister.

Men sedan den sjunde oktober har otrevligheterna blivit mer frekventa. Det kommer delvis från andra judar. Andra judar tar sig rätten att komma fram till en och skälla ut en och säga åt en att skämmas för att man gått i en propalestinsk demonstration. Man riskerar att hängas ut med bild i de internjudiska nätgrupperna (varav en är på flera tusen medlemmar, trots det ringa antalet judar i Sverige) och få en våg av hat mot en, inklusive förlöjliganden och hån för att man bär religiös klädsel. Det är ett fullkomligt ovärdigt beteende, men efter år av erfarenhet av församlingens högerspöken är det inget som kommer som en överraskning.

Folk tar sig rätten att trakassera

Vad som däremot kommer som en besvikelse är främlingar som tar sig rätten att ropa saker om att befria Palestina till en enbart för att de ser att man är klädd som en jude. Till att börja med kan vi konstatera att det är trakasserier. Man ska kunna besöka gudstjänster och begravningsplatser och röra sig i offentligheten med (eller utan) religiösa attribut utan att behöva svara inför andra i politiska frågor.

Dessutom kan vi konstatera att det är tydligt rasistiskt. Det bygger på idén om att alla judar tycker samma sak, vilket vi kan konstatera är ett snabbt bevis på att man inte träffat mer än en jude i sitt liv.

Men vidare måste vi också fråga oss vad det gör för gott. Även om det är en judisk sionist man trakasserar, tror man att en sådan som blir attackerad som jude och inte kritiserad som sionist kommer att rubbas i sin sionism? Det den kommer att lära sig från händelsen är att den är otrygg som jude i Sverige.

Otryggt för judar i Sverige

Och den otryggheten är lätt att mobilisera till starkare stöd för Israel. Som Per-Anders Svärd skildrar i sin text ”Missnöjets väg till israelisk högerpopulism” (Arbetaren #52/2024) är en av kärnorna i den israeliska högerns politik rädsla för antisemitism och förföljelser. Svaret på det måste vara motsatsen till antisemitism.

Bakgrund: Israeliska flaggor och polisbild. Förgrund: Per-Anders Svärd

Per-Anders Svärd:
Missnöjets väg till israelisk höger­populism

Om man är cynisk kan man konstatera att hitflyttade israeler inte är de som driver ockupationen, inte deltar i militären, inte lever på bosättningar. De är här. Det är inte de som är fienden, utan ockupationen och den stat och militär som är ansvarig för den.

Rysslands senaste invasion i Ukraina 2022 motiverades bland annat med att etniska ryssar och det ryska språket förföljdes och diskriminerades i Ukraina. Oavsett i vilken utsträckning det stämmer var det inte bara rasistiskt utan också kontraproduktivt att vissa attackerade oberoende rysk kultur i Sverige.

Mot Netanyahus och Putins imperialistiska idéer måste vi visa styrkan i mångkulturella samhällen, som inte skiljer på etnicitet. Det måste inkludera ryssar, och det måste inkludera judar och israeler.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
20 timmar sedan
Bröderna Andersson som barn. Foto: Minka Jakerson/ TriArt Film

Arv och miljö med fyra bröder Andersson

I dokumentären Bröderna Andersson möter vi fyra pojkar som vuxit upp tillsammans, men med olika förutsättningar, och som under livets gång glider ifrån varandra. Filmaren Johanna Bernhardson, dotter till en av dem, hade en idé om att försöka sammanföra bröderna via filmen, vilket visar sig svårare än hon trott. Men filmen ställer ändå intressanta frågor om arv och miljö, och får öppenhjärtiga svar.

Regissören Johanna Bernhardsons filmdokumentär om sin pappa Leif och hans tre äldre bröder har premiär i helgen. Hon tycker att det är dags för syskonen att träffas. De börjar bli till åren och en dag kan det faktiskt vara för sent, men vem ska ta initiativet? Det är en av frågorna som kommer upp till ytan i Bröderna Andersson. 

Regissör Johanna Bernhardson har gjort en dokumentär om sin pappa och hans syskon – Bröderna Andersson. Foto: Gorki Glaser Müller

– Kanske har bara tiden gått – och ingen har tagit initiativ – män brukar inte vara så bra på det. Ofta är det väl fruar och kvinnliga släktingar som ser till att kontakten tas, upprätthålls, säger hon.

Johanna Bernhardson blir själv just den kvinnliga släktingen, ändå får hon inte riktigt till det med den där träffen med alla bröderna.

Det händer att bröderna ses två och två någon gång, men egentligen har de inte träffats allihopa tillsammans sedan Ronnys begravning i januari 2013, berättar Johanna Bernhardson. 

Den första av pojkarna i arbetarklassfamiljen Andersson från Göteborg var Roy, född i mars 1943, och numera världsberömd filmregissör. Han och hans lillebror Ronny, han som blev familjens sorgebarn och avled i missbruk 2013, växte upp i ett hem där pappan drack hårt, vilket förstås präglade deras barndom, säger Johanna Bernardson.

Hon är dotter till yngsta brodern Leif. Strax före honom kom Kjell. Mellan Roy och Leifs födslar var det åtta år och under den tiden hade pojkarnas pappa blivit nykter alkoholist med hjälp av självhjälpsverksamheten Länkarna.

Skilda uppväxter

– Min egen pappa Leif växte upp i ett nyktert hem. Det var en stor skillnad gentemot de äldre brödernas uppväxt, säger Johanna Bernhardson som började sin karriär i filmbranschen som dekormålare och rekvisitör hos farbror Roy Andersson. 

Hon har i flera av sina dokumentärer bland annat undersökt moderskapet och barnafödande under flera generationer i sin släkt. I den nya dokumentären är det däremot pojkarna och männen med sitt missbruksarv som står i fokus.

Genetik eller miljö är en fråga som kommer upp i filmen och inte får något egentligt svar, ”kanske en blandning”, som hon säger. 

– Under filmarbetet har jag tänkt mycket på farmor, vilken smäll det måste ha varit att leva med en alkoholist som lyckades bli nykter, och sedan tvingas se ett barns väg ner i missbruket.

Filmaren Roy – den äldste av bröderna Andersson. Foto: TriArt Film

I pojkarnas barndomshem fanns böcker och piano, en bildning där man läste den socialistiska veckotidningen Folket i Bild. Tre av de fyra bröderna var inriktade på att arbeta med kultur; måleri och film bland annat, och alla har druckit ”för mycket” som hon säger.

Roy Andersson har skrivit om hur han redan som ung påverkades av läsning och att han i femtonårsåldern planerade att bli författare. Senare framkom att den äldsta pojken också var den som föräldrarna satsade på, när det gällde studier.

För en arbetarfamilj fanns det inte alltid möjlighet att låta alla barn ta studenten. Ronny sökte till konstskola men misslyckades – ett hårt slag som blev en del i varför han gick ner sig i alkohol och tunga droger.

”Högre krav för kvinnor att klara alla bitar”

Jag frågar Johanna Bernardson hur hon ser på skillnaden mellan mäns och kvinnors möjlighet att balansera kulturarbete med missbruk. 

– Kvinnor har mycket högre krav på sig att klara alla bitar i livet. Jag skulle inte ens drömma om att dricka i jobbet. Män får också både uppbackning och tolerans av omgivningen, säger Johanna Bernhardson. 

Hon berättar att det egentligen inte var några problem att prata om alkoholismen i sina intervjuer. 

– Med Roy (som nu har slutat dricka) var det snarast han som förde det på tal tidigt i intervjun, det kom nästan av sig själv. 

”Det är en katastrof – ett klassamhälle på steroider”

Över huvudtaget är det ett gäng öppenhjärtiga bröder som berättar generöst och låter filmaren ta del av svåra stunder, som när Roy Andersson tvingas sälja sitt legendariska filmhus efter skilsmässan. Leif har svår MS, och sorgen efter Ronnys missbrukarkarriär och död är svår att hantera.

Makalöst välskrivet om missbruk, klass och föräldraskap

Ändå finns här i de flesta samtal drag av Roy Anderssons kända drag av Beckett-absurdism, en lätthet och humanism som hjälper till att hantera livets upp- och nergångar. Ibland kan det som först framstår som uppgivenhet vara en vila att låta saker få vara utan att bråka om saken.

Kanske är det den sidan av ”manligheten” som får en brödraskara att inte höras eller ses på så många år bara för att det inte blir av att ta initiativet. Eller också är det bara just detta gäng brorsor. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
23 timmar sedan
Maksym Tjalych och Valentyna Mura som deltog i den fackliga blockaden mot handelsträdgården där de jobbade.
Maksym Tjalych och hans mamma Valentyna Mura förlorade rättegången mot den skånska grönsaksodlaren. Nu väljer Maksym Tjalych att själv överklaga domen. Foto: Volodya Vagner och Claudio Bresciani/TT

Migrantarbetare överklagar dom mot ökänd skånsk grönsaksodlare

Den ukrainska migrantarbetaren, Maksym Tjalych, kommer att överklaga tingsrättens dom där hans tidigare arbetsköpare, en skånsk grönsaksodlare, frias efter en svår arbetsplatsolycka.

Arbetaren har tidigare rapporterat om fallet där Maksym Tjalych brännskadades svårt efter att ha fått salpetersyra på foten i samband med jobbet på den skånska grönsaksodlarens handelsträdgård.

Arbetsförhållandena på gården, som ägs och drivs av företagaren Lars Jacobsen, har beskrivits som usla med arbetspass på upp till 17 timmar om dagen utan tillgång till skyddsutrustning.

Maksym Tjalych som efter olyckan tvingades uppsöka läkare fick sedan sparken.

Malmö LS utför blockad i mot ett jordbruksbolag.

Facket i blockad mot handelsträdgård i skånska Viken

Tidigare i somras kom tingsrättens dom där Lars Jacobsen frias och Maksym Tjalych själv döms till att betala rättegångskostnaderna på en halv miljon kronor.

Nu framkommer att Maksym Tjalych kommer att överklaga domen till Arbetsdomstolen.

När och om Arbetsdomstolen väntas ta upp fallet är fortfarande oklart.

Den här artikeln har uppdaterats efter publicering med en rättelse: Syndikalisterna står inte bakom överklagan av tingsrättens friande dom mot en ökänd grönsaksodlare, som Arbetaren tidigare rapporterat, utan det är den ukrainska migrantarbetaren, Maksym Tjalych, själv som driver fallet.

Efter olyckor och dödsfall: Fler kontroller på Northvolt

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Jona Elings Knutsson är läkare, kolumnist och författare.  Foto: Vendela Engström, Axel Öberg

Jona Elings Knutsson:
Efter semestern: Hata verkligheten

”Djupandning eller joggingtur kommer inte knäcka ångesten. Inte heller att börja första arbetsveckan på en onsdag för att få kortvecka. Det enda som hjälper är att ta bladet från munnen och sätta ord på vad som faktiskt händer på arbetsplatsen, högt.”, skriver Jona Elings Knutsson i en efter-semestern-reflektion.

Efter att i flera veckor ägt sin tid, somnat utan att ställa klockan, hunnit träffa vänner, stoppat fötterna i sanden, tänkt på livet både på längden, bredden och tvären så tar det slut med en smäll. Det som borde vara normaltillstånd för en människa får lov att rymmas under en begränsad period som i bästa fall kallas semester och genererar betalning, eller bara är tid då vi säger nej till våra timanställningar och knaprar på marginaler som inte finns.

I stället börjar löneslaveriet igen. Och varje augusti fylls också tidningarna av käcka artiklar som Klara jobbstressen efter semestern! eller Hantera din jobbångest! Tvärtom, säger jag.

Aldrig ser vi det lika tydligt som när vi varit borta ett tag. Hur tight schemat är, hur galna arbetsförhållanden som råder, hur vansinniga beslut som ledningen fattar. Behåll den känslan. Den stämmer nämligen.

Jona Elings Knutsson:
Städerna töms och vittrar sönder i turisternas fotspår

Under de elva månader som gått sedan förra semestern gav du succesivt upp, likt en groda som sakta kokas hoppade du aldrig ur vattnet. Du pallade inte vara den bråkiga jäveln på varenda APT, du såg på aktivitetsklockan hur pulsen gick upp 20 slag varje gång du mötte chefen i korridoren och på mötet om nya arbetssätt som egentligen bestod i gamla arbetssätt men med färre personal låtsades du få ett hemskt viktigt samtal, lämnade rummet och satte dig på toaletten och spelade ett fullständigt meningslöst spel på telefonen tills mötestiden var över.

Ångesten kryper på

Men allt det där tog bara några dagar av ledighet att rinna av ändå, för när livet börjar på riktigt ter sig löneslaveriet bara som en korkad och tämligen misslyckad komedi där du tyvärr haft en roll du aldrig borde blivit castad till. Och nu står verkligheten framför dig, kall, klar och tydlig. Och det är elva månader tills du får vara människa nästa gång. Inte konstigt att ångesten kryper på. Kjell Höglund sjunger det bäst i Man vänjer sig.

”Så blir det fredag alla fall man super lite håglöst
Och på lördan går man ut i parken unnar sig en pizza
Och på kvällen kommer gråten
Det är skönt att våga bli förtvivlad känna sig verklig”

Emil Boss:
Tänk om alla kunde få en riktig semester

Djupandning eller joggingtur kommer inte knäcka ångesten. Inte heller att börja första arbetsveckan på en onsdag för att få kortvecka. Det enda som hjälper är att ta bladet från munnen och sätta ord på vad som faktiskt händer på arbetsplatsen, högt.

Att gå samman med arbetskamraterna och kräva förändring. Att göra motstånd. Att våga bli förtvivlade tillsammans.  Livet är för kort för ännu ett individuellt lönesamtal eller en skyddsrond vars protokoll HR torkar champangeglasen med efter nästa kick off. Att inte vänja sig är enda sättet att förbli mänsklig. Känn dig verklig. Hata verkligheten.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Emil Boss är poet, författare och facklig organisatör i syndikalistiska Stockholms LS Foto: Tomas Oneborg/TT, Axel Green

Emil Boss:
Byggjättar som Serneke tjänar på förslumningen av villkoren

Det talas mycket om förslumningen av arbetsvillkoren. Vad innebär det? Hur kan det se ut i praktiken? Låt oss titta närmare på ett vanligt bygge på Lidingö.

Tunnelbanelinjer och sjukhus, arkitektritade villor, sjukhus och batterifabriker. Vad är egentligen ett vanligt bygge? Det närmaste man kommer är kanske nyproduktion av lägenheter i växande tätorter, skriver Emil Boss.

2023 byggdes ett bostadskvarter, Torselden, av byggjätten Serneke. Det var ett ganska litet projekt med ett fyrtiotal lägenheter. I mars 2023 publicerade tidningen Byggnadsarbetaren en rad chockerande bilder. Byggare utan fallskydd knatade runt på hög höjd med risk för livet, tungt byggmaterial lyftes med kran över huvudet på levande människor som skulle ha krossats om någonting gått fel. 

Arbetsmiljöverket ryckte ut och gjorde en inspektion. De hittade enligt Byggnadsarbetaren ännu fler brister. I juni publicerade Byggnadsarbetaren nya bilder på arbetare som utan fallskydd lutade sig över kanten när de arbetade med balkonger utan räcken flera våningar upp i luften.

Byggt utan att få lön

I juni besökte även Solidariska byggare projekt Torselden. Anledningen var att en grupp papperslösa uzbekiska snickare samt en snickare från Ukraina sade sig ha byggt där utan att ha fått någon lön. Fotobevisning visade tydligt att de hade arbetat på platsen. 

På plats och ställe pratade Solidariska byggare med en grupp spansktalande gipsmontörer och gav dem fackets kontaktuppgifter. Efter några månader tog de kontakt. De visade sig vara papperslösa från Colombia.

Dom står fast – Serneke skyldiga till svår elolycka

Av chefen, alltså Sernekes underentreprenör, hade de istället för arbetstillstånd fått förfalskade spanska pass. De hade behövt betala sextio tusen kronor vardera för att få jobbet, allt tydligt bevisat i SMS med chefen, och de saknade flera månadslöner för utfört arbete. 

Företaget utnyttjade papperslös – kunde inte betala hyran

Under sensommaren tog en ny grupp papperslösa uzbekiska snickare kontakt. Även de kunde visa mängder av foton när de arbetade på Torselden. Även de sade sig ha lurats på lön. En kollega förhandlade med Serneke som betalade ut delar av lönefordringarna i entreprenörsansvar. Men det finns tidsgränser i lagen och Serneke gick inte med på att betala en krona som inte lagen tydligt kräver.

I slutändan betalade man inte ens det. Ola Serneke lovade personligen i SMS att lösa det hela, ändå drog man ut på processen och undvek delar av fordringarna så pass att en ukrainsk snickare till slut blev vräkt från sin lägenhet och facket tvingades driva in de sista delarna i domstol. 

Kollage med Arbetsmiljöverket i bakgrunden en polis och Emil Boss, skribenten

Emil Boss:
Ett nytt och grymt klassamhälle växer och frodas

Förslumning av byggbranschen

Jag var med vid Solidariska byggares besök i juni. Vi möttes direkt av en grupp personer som bodde grannar med bygget. De sade att de hade klagat upprepade gånger eftersom det hade arbetats på helger och sent på nätterna.

Så kan det se ut på ett vanligt, ganska litet, bygge i Stockholm: Livsfarliga fallrisker, alltför långa arbetsdagar, lönebedrägerier, skattebrott, falska identiteter och byggherrar som gärna slipper ansvar.

Jag rekommenderar alla att lyssna på Kim Söderströms lysande sommarprat i P1. Han beskriver en verklighet som känns igen. Alla som ogillar förslumningen av byggbranschen har god anledning att stötta Byggnads. I programmet sätter Kim Söderström fingret på ett akut problem som måste lösas.

Han berättar att när Byggnads besöker arbetsplatser så springer ofta arbetarna sin väg, samma arbetare som har mobiltelefonerna fulla av värdefulla bevis och som behöver hjälp med att driva in stulna löner. Det är verkligen en viktig utmaning för LO att ändra sitt arbetssätt så att byggare slutar att springa iväg från deras ombud.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Maja Alskog Bredberg lämnade ett liv som PR-strateg för att odla sin egen mat och har skrivit en bok om det. Foto: Märta Thisner

”Vi måste prata mat- och marktillgång”

Maja Alskog Bredberg lämnade ett liv som PR-strateg för att odla sin egen mat. Men det behövs mer än så för att rå på den orättvisa globala fördelningen av mark – en grundstomme i kapitalismens framväxt, menar Samira Ariadad och ser att motkraften finns i organisering, fler rörelser för matsuveränitet och att vi slutar utgå från städerna .

PR-strategen Maja Alskog Bredberg lämnar sitt yrke för gott, blir trädgårdsmästare, och skriver om mat, jordbruksrevolution och PR i Till Växten – En kärlekshistoria. Så vad hände?

Nästan alla har fattat att klimatförändringar, och dess ”utmaningar” är ett faktum och både finanshajar och allehanda företag försöker tjäna pengar på denna nya ”trend” som de kallar det. Se till exempel IBMs topplista över trender 2024, där hållbarhet samsas med generativ AI, som om det inte finns någon motsättning.

Under Maja Alskog Bredbergs jobbresa till World Economic Forum i Davos 2020 verkar hon få samma uppfattning. Dagarna bestod då av säljbara löften om hållbarhet och grön tillväxt, av att ”fossilberoende branscher, likt bilindustrin, förklarade hur mycket de faktiskt värnade om miljön”.

Allt det här fick ett avsky att växa sig starkt hos henne och inte minst såg hon hur hennes egen bransch, PR-branschen, möjliggjorde att den här förstörelsen får fortgå. Samtidigt som alla egentligen bara ville förändra världen till det bättre. Hon såg att det inte skulle hända där hon befann sig.

Rörelse tillbaka till jorden

Bredberg börjar att röra sig tillbaka till jorden. Att ägna sig åt den, odla den. Att börja skilja skog från plantager. Bli ödmjuk inför det organiska som växer, fröet, liv och dess materiella förutsättningar.

Det börjar på ett sätt genom kopplingen till en plats, ett torp hon och hennes familj köper för hennes reklampengar. Och det är kanske inte en slump att det är bortanför stadens hets som det finns plats för att hennes egen samhällskritik i fråga om vår matproduktion kan växa.

Från Irland till Israel – kolonialismen formade världen

Hon är såklart inte först ut utan kan sägas vara del av den fjärde gröna vågen i Sverige. Alla kan inte flytta ut på landet och odla grönsaker säger kompisar i städerna, men alla kan flytta till städerna heller.

Men var ska vår mat komma ifrån? Ska den fortsätta förstöra planeten och ska den fortsätta vara baserad på andras slit? Bönderna som knappt går runt?

Orättvis fördelning av mark nyttjas av kapitalister

Diskussionen får mig att fundera på de olika ingångar som finns till att organisera sig för matsuveränitet, oavsett vart vi bor. Höga livsmedelspriser och dåliga arbetsvillkor, utarmning av jorden och hoten mot den biologiska mångfald som håller ihop ekosystemen. Vi har alla skäl att bry oss. Skäl till att kräva tillbaka den jord som blivit stulen från oss, i form av allmänningar och gemensamt ägda odlingsmarker.

Men innan vi börjar kräva någonting kanske vi ska gå igenom vad som gått förlorat och hur en ny form av den kan se ut. För en enkel översikt är David Jonstads, Jordad: Enklare liv i kollapsens skugga (2016) ypperlig.

Den går igenom hur orättvis fördelning av marken och jordbrukets produktion är en grundstomme i kapitalismens framväxt. Två grundvärden: Skapa industrier och få dit billig arbetskraft byggde hela det kapitalistiska maskineriet.

Då var det av vikt att ta marken ifrån människor, som tidigare brukade den som en allmänning och delade arbetet i form av ömsesidig hjälp i byalag. I detta, inte alltid så hårda liv som man kanske tror fanns inte många skäl att börja jobba för kapitalisten.

Rent konkret bestod förändringen i jordbruksreformer som skiftesreformerna, där små jordplättar tvingades ihop till större och där byns samägda tillgångar, som fisket i en sjö, fråntogs dem.

Jordbruk för profit inte för matförsörjning

Det är såhär man skapar en stor klass jordlösa som får bli lantbrukare på andras mark, man skapar statare. Jordbruket skulle drivas som en industri för profit, inte för matförsörjning, oavsett vilka liv man berövar på vägen. Vilket också hände, när vi exporterade mat medan folk svalt, under svältåren 1867-69.

Det är dessa reformer, tillsammans med konstgödslet, fossila bränslen och de lömska hybridfröerna som gjort att jorden armas ut. 

Till Växten består både i en kritisk framställning av jordbruksrevolutionen och personliga aspekter av att bryta kopplingen till naturen. Inte bara i fråga om mat utan även med kvinnokroppens tämjande med skönhetsrutiner och all konsumtion som går åt för att dölja åldern.

Fyra renar på bete i en vindpark i Sápmi.

Ny kritik mot Sverige för markexploatering i Sápmi

Arbetarna bakom jordbruken är inte osynliga även om de oftast nämns i förbifarten. Som den ukrainska flykting som fick salpetersyra på foten på en odling i Skåne, eller kvinnliga arbetare på druvodlingar i Sydafrika som utnyttjas sexuellt för att få behålla jobbet.

Vår mat kommer till hälften från svenska bönder som knappt går runt (förutom storbönderna då) med migrantarbetare som hjälp, eller från slavarbetare i växthus som i i Mar Del Plastico i spanska Almería. Just de senare ägnar Bredberg ett helt läsvärt kapitel åt, och intervjuar bland annat fackföreningen SOC-SAT.

Bredberg beskriver sin personliga resa, späckat med liknelser till olika växter och djurs liv, ibland blir det nästan för mycket. Men hon sätter fingret på något alltfler känner, i takt med att stressen sätter sig i fler kroppar, som ju samhällsandan och våra institutioner redan låtsas inte finns annat än för att arbeta eller av estetiska skäl. Fler ifrågasätter hur vi lever, och hur vi kan undslippa att bara arbeta och konsumera, grunden till den fjärde gröna vågen.

Matsuveränitetsrörelse i sin linda

Ett initiativ och en rörelse med kraft saknas. Jag undrar vilka som finns för att ta emot eller nå ut till både Bredberg och hennes läsare. De som känner igen sig, de som är redo att göra något åt det.

Den svenska matsuveränitetsrörelsen är enbart i sin linda, med NOrdbruk Matvärn och kulturfrö-föreningar som Sesam. Och förstås organisering av migrantarbetare som arbetar på de svenska jordbruken och plockar bär i skogarna.

Dessutom permakulturföreningar och föreningar för biologisk mångfald och hur man bidrar till det i sin trädgård och odling.

Skogen de ärvde – 10 000 nyckelbiotoper borta från Skogs­styrelsens kartor

Men någon större koppling mellan dessa till varandra eller till de som faktiskt producerar en stor del av maten, bönderna, särskilt ekobönderna, känner jag inte till.

Coronapandemin, kriget i Ukraina, torka och översvämningar har gett både våra myndigheter (MSB, Jordbruksverket och så vidare) insikter om att just-in-time-leveranser kanske inte kommer i tid och hur fragilt vårt beroende av global handel för vår livsmedelsförsörjning är.

Vi måste prata mat- och marktillgång

I takt med det finns det luckor för förändring där folket kan hålla i rodret.

Därför är det viktigare än någonsin att vi blir en rörelse som pratar om mat- och marktillgång, om en jord som går att leva på, som inkluderar andra än vit medelklass. För bland ekoby-gemenskaperna i landet är det lite väl många vita glada själar som inte ser problem med att inkludera alla som vill prata ekologi och gemenskap, även fascister. Vi vet vart det barkar.

Omslag: Mot kollapsens hjärta.

Vad väntar när civilisationen bryter samman?

För att få tillbaka makten över vår mat och våra liv behöver vi en rörelse där olika grupper samarbetar i någon gemensam riktning, vare sig det gäller andelsjordbruk eller kräva tillgång till mark både i och utanför staden.

Men jag antar att vi först behöver vi ta oss ur arbetets gisslan-grepp om oss för att lyckas planera för vår egen tid.

Kanske kommer det vara svårt i städerna, och särskilt så länge vi inte vägrar att betala för våra allt dyrare levnadskostnader. Men börjar vi med att gemensamt ta hand om våra behov, kanske vi redan är på väg att skapa just en sån rörelse.

Samira Ariadad är frilansskribent och framtidsspanare, jobbar inom IT och är aktiv i ett byalag.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители» и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Volodya Vagner

Ivan Semenov:
Чтобы добиться перемен, нужны совместные усилия!

Иван Семенов — член правления профсоюза Solidariska byggare (Солидарные строители), который входит в Стокгольмское отделение федерации профсоюзов SAC. Он родом из украинского Мариуполя, а сегодня работает строителем в Стокгольме. В свободное время он ведет канал «Швеция для чайников» на YouTube и TikTok, где рассказывает о жизни в Швеции, в том числе с акцентом на трудовое право. Это первая колонка Ивана Семенова в Arbetaren.

Иногда я задаюсь вопросом, какой же вклад в экономику Швеции вносят трудовые мигранты. Наверное, ни для кого не секрет, что есть целые сферы, где преимущественно работают мигранты, особенно в крупных городах.

Я сам работаю в строительстве в Стокгольме и могу сказать, что строители – это преимущественно либо граждане других стран Евросоюза, либо мигранты, приехавшие из стран, не входящих в ЕС. Среди мигрантов есть мнение, что они вносят серьёзный вклад в развитие экономики Швеции. На первый взгляд, это так: достаточно недорогая рабочая сила может двигать вперёд рынок недвижимости.

Я живу и работаю в Швеции с 2021 года и более года состою в профсоюзе Solidariska byggare (Солидарные строители). Участвуя в профсоюзной деятельности, я вижу, насколько велик масштаб проблемы, которая строится на бизнес-модели эксплуатации мигрантов.

Люди, которые приезжают в Швецию из других стран, очень часто оказываются либо эксплуатируемыми, либо теми, кому не заплатят вовсе. Это большая индустрия, где зачастую происходит ”карусель”: одних людей набирают, а через 3 месяца, когда они не получают заработную плату, набирают следующих.

Рассматривая ситуацию с мигрантским рынком труда в Швеции, становится очевидным, насколько негативным является ее влияние, как на самих работников, так и на общество в целом. Заниженные зарплаты мигрантов ведут к низкому подоходному налогу. Люди, получающие низкую зарплату, не могут взять квартиру в ипотеку, не ходят в кафе и рестораны, не пользуются другими услугами, которые позволяют зарабатывать деньги другим людям.

Компании, которые занимаются эксплуатацией мигрантов, очень часто работают ”в чёрную”, уходят от налогов и отмывают деньги за границей, тем самым выводя их из экономики Швеции. Эти фирмы создают нерыночные условия для нормальных компаний, которые вынуждены снижать цены и не могут платить нормальные зарплаты своим сотрудникам, что оказывает негативное влияние на всю отрасль.

Сближение двух рынков труда

Кроме того, когда мигранты работают по 50-60 часов в неделю, у них не остаётся времени на интеграцию, изучение языка и другие аспекты адаптации. Это приводит к тому, что возникают целые диаспоры, которые не интегрированы в шведскую модель и не разделяют шведских ценностей. 

Наш профсоюз, пожалуй, единственный, кто научился влиять на работодателей в этом секторе. Мы помогаем членам профсоюза и воспитываем некоторые компании. Но этого недостаточно, чтобы изменить ситуацию на рынке труда. Хотелось бы, чтобы оба этих рынка – для мигрантов и местных жителей – хотя бы немного сближались, и для нас тоже нашлось своё место в концепции ”Швеция – наш общий дом”.

Важным аспектом является просвещение мигрантов, помощь им в знании их трудовых прав и законов. Ведя свой блог на YouTube и TikTok, я понимаю, насколько слабо у мигрантов понимание культуры труда и отношений между работником и работодателем. Насколько слабо мигранты знакомы со своими правами. Например, я получаю такие вопросы: работодатель требует вернуть ему часть зарплата потому что он якобы переплатил налог, это правильно?

Я думаю, что есть ещё инструменты, которые могли бы повлиять на эту ситуацию. Возможно, журналистское сообщество могло бы сыграть важную роль, освещая теневой мир, которым является наш рынок труда.

Другим из возможных решений может стать создание кооперативов – объединение усилий мигрантов для создания собственных бизнесов. Это может быть трудная задача, но она может способствовать переменам.

Я всё ещё думаю над тем, какие ещё инструменты могут повлиять на эту ситуацию. Хотя пока что это только мысли и мечты, я полон решимости внести свой вклад в то, чтобы два рынка труда Швеции постепенно сближались, чтобы мы, мигранты, тоже могли найти достойное место в обществе.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Ivan Semenov från Ukraina är byggnadsarbetare, sitter i styrelsen för facket Solidariska byggare och pratar arbetarrättigheter på ryska i egen kanal på YouTube och TikTok. Volodya Vagner

Ivan Semenov:
Rapport från en skuggvärld – krävs gemensamma krafttag för förändring!

Ivan Semenov är styrelseledamot i syndikalistfacket Solidariska byggare. Han kommer ursprungligen från ukrainska Mariupol, och jobbar i dag som byggnadsarbetare i Stockholm. På fritiden bedriver han Швеция для чайников (“Sverige för dummies”), en kanal på Youtube och TikTok, där han förklarar livet i Sverige, bland annat med fokus på arbetsrätt. Det här är Ivan Semenovs första krönika i Arbetaren.

Ibland undrar jag vilket bidrag arbetsmigranter egentligen ger till Sveriges ekonomi. Det är ingen hemlighet att det finns hela sektorer där migranter dominerar, särskilt i de större städerna.

Jag arbetar själv inom byggsektorn i Stockholm, där de flesta arbetare antingen är medborgare från andra EU-länder eller migranter från länder utanför EU. Bland många migranter finns en uppfattning att de gör en betydande insats för Sveriges ekonomi. Vid första anblick kan det verka så: billig arbetskraft kan driva fram fastighetsmarknaden.

Jag har bott och arbetat i Sverige sedan 2021 och har varit medlem i facket Solidariska byggare, som är del av fackföreningen Stockholms lokala samorganisation (LS) av SAC syndikalisterna, i över ett år. Genom mitt engagemang i facket ser jag hur stort problemet med exploatering av migranter är.

De som kommer till Sverige från andra länder jobbar under dåliga villkor, ibland får de inte ens betalt. Det är en stor industri där det ibland uppstår rena ”karuseller”: arbetare anställs och efter tre månader ersätts de av nya, utan att ha fått någon lön.

Ivan Semenov. Foto: Volodya Vagner

När man ser på situationen på den del av arbetsmarknaden i Sverige där migrantarbetarna finns blir det tydligt hur negativ dess påverkan är, såväl på arbetarna själva, som för samhället i stort. Låga löner för migranter leder till låga inkomstskatter. Människor med låga löner kan inte ta bolån, går inte på restauranger och använder inte andra tjänster som genererar intäkter för andra.

Företag som exploaterar migranter arbetar ofta ”svart”, de undviker att betala skatter och tvättar pengar utomlands, vilket innebär att de försvinner ur Sveriges ekonomi. Dessa företag skapar en orättvis konkurrenssituation för skötsamma företag som tvingas sänka sina priser och inte kan betala rimliga löner till sina anställda, vilket i sin tur påverkar hela branschen negativt.

Närmande mellan migranternas och ”de andras” arbetsmarknad

När migranter arbetar 50-60 timmar i veckan har de dessutom inte tid för integration, språkinlärning eller andra aspekter av anpassning. Detta leder till att hela diasporor inte integreras i den svenska modellen och inte tar till sig svenska värderingar.

Vårt fackförbund är förmodligen det enda som har lärt sig att påverka arbetsköpare inom denna sektor. Vi hjälper våra medlemmar och försöker sätta press på företag. Men det räcker inte i sig för att få till den förändring jag skulle vilja se: Att de två befintliga arbetsmarknaderna – migranternas och den för infödda – närmar sig varandra, åtminstone något, så att även vi migranter kan hitta vår plats i det svenska folkhemmet.

En viktig aspekt är att utbilda migranter, att hjälpa dem att förstå sina rättigheter som arbetare och vilka lagar som gäller. Det är något som jag själv är engagerat i, genom mina kanaler på YouTube och TikTok.

Genom kontakt med mina följare där ser jag hur lite många migranter vet om arbetskulturen och relationen mellan arbetstagare och arbetsköpare i Sverige, och om deras egna rättigheter. Det kan vara frågor som: Min arbetsköpare kräver att få tillbaka en del av min lön, eftersom han ska ha råkat betala för mycket skatt, är det korrekt?

Men jag tror att det finns fler verktyg som kan påverka. Medierna kan spela en viktig roll genom att belysa den skuggvärld som är vår arbetsmarknad.

En annan lösning kan vara att skapa kooperativ – att migranter går samman för att gemensamt starta egna företag. Detta kanske är en svår uppgift, men det skulle kunna bidra till förändring.

Jag funderar fortfarande på vilka andra verktyg som kan skapa förändring. Ännu är det bara tankar och drömmar, men jag är fast besluten att göra mitt för att Sveriges två arbetsmarknader gradvis ska närma sig varandra, så att även vi migranter kan hitta en värdig plats i samhället.

Översättning: Volodya Vagner

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Syndikalisterna växer så det knakar. Antalet medlemmar ökade med 20 procent 2023. Foto: Annie Hellquist, Stockholms LS

Syndikalisterna växer – rekordstor ökning av antalet medlemmar

Förra året ökade antalet medlemmar i facken. Syndikalisterna var ett av de fack som ökade mest, med nästan 20 procent. 

Antalet fackmedlemmar ökar i Sverige. Framför allt i tjänstemannafacken. Men även det relativt lilla oberoende facket SAC Syndikalisterna hade en kraftig ökning av medlemstalet förra året, visar ny statistik framtagen av Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet, vilket Arbetsvärlden rapporterat om.

– Det är naturligtvis glädjande siffror, säger Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna till Arbetaren.

– Först och främst beror ökningen på att vi gör ett bra arbete. Men det finns också en besvikelse hos många arbetare över att LO-facken har blivit väldigt passiva, samtidigt som klassklyftorna i Sverige ökar, fortsätter han.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna Foto: Annie Hellquist

En annan förklaring, menar Gabriel Kuhn, är att LO-facken har svårt att få in några av de mest utsatta arbetarna, exempelvis migrantarbetare, i sin struktur.

De oberoende facken, där SAC Syndikalisterna och även Ledarna ingår, hade det högsta medlemstalet någonsin förra året – cirka 108 000 medlemmar.

Störst ökning i byggbranschen

Syndikalisterna som är ett relativt litet fack ökade från 2 536 till 3 020 medlemmar. 

De flesta nya medlemmar arbetar inom byggbranschen.

– Solidariska byggare, byggsyndikatet i Stockholm, står för den största delen av ökningen, men det finns också Solidariska städare och Solidariska vårdarbetare inom SAC nu, säger Gabriel Kuhn.

Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Han menar att SAC erbjuder ett alternativ, inte minst för arbetare som vill bli aktiva på sina arbetsplatser. 

– Vi är inte rädda för att ta strider om det behövs. Och nu är det upp till oss som organisation att leva upp till de nya medlemmarnas förväntningar, säger Gabriel Kuhn och avslutar:

– Levererar vi kommer vi se en ännu större ökning framöver.

58 procent av arbetarna i Sverige i dag är medlemmar i ett fack, bland tjänstemännen är siffran 73 procent.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Illustration av personer som faller mellan försäkringskassan-flaggor
Många arbetsköpare underlåter att rapportera in arbetsskador till Försäkringskassan. Illustration: Arbetaren

”Försäkringskassan struntar i ett av de vanligaste arbetslivsbrotten”

Medvetenheten och kunskapen om arbetslivskriminaliteten i samhället ökar och med det också kraven på att bekämpa den. Men i gråzonerna av den svenska arbetsmarknaden förekommer det uppenbara brott som aldrig lagförs. Ett exempel är arbetsköpare som struntar i att anmäla arbetsskador till Försäkringskassan, och som myndigheten väljer att inte polisanmäla.

Varje år sker det tiotusentals arbetsplatsolyckor med arbetsskador som följd i Sverige. I fjol förekom det enligt Arbetsmiljöverket totalt närmare 40 000 arbetsolyckor som ledde till sjukfrånvaro, knappt 4 000 fler än året innan, samt över 80 000 arbetsplatsolyckor utan sjukfrånvaro.

Stora mörkertal för arbetsskador

Men bakom siffrorna gömmer sig ett mörkertal. Statistiken bygger nämligen på antalet arbetsskador som anmälts till Försäkringskassan – av arbetsköparna.

När Arbetaren granskar ämnet framkommer dock att många arbetsköpare inte anmäler arbetsskador som uppkommer i samband med arbetsplatsolyckor, trots att det är deras skyldighet.

Enligt Socialförsäkringsbalken, den lag som reglerar hur myndigheter ska handlägga ärenden, är arbetsgivare eller arbetsföreståndare som har fått kännedom om en inträffad arbetsskada skyldiga att ”omedelbart anmäla skadan till Försäkringskassan”.

De som underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet ”döms till böter”, står det vidare. Med andra ord begår arbetsköpare som inte omedelbart anmäler en anställds arbetsskada till myndigheten alltså ett brott.

Inga åtal mot arbetsköpare som inte anmäler arbetsskada

Letar man dock efter fällande domar för detta brott är resultatet magert. När Arbetaren granskade offentligt tillgängliga domstolshandlingar gick det inte att hitta en enda fällande dom – eller ens ett enda åtal – för brott mot nämnda lagrum.

När Polisen på Arbetarens begäran sökte genom samtliga inlämnade polisanmälningar som hänvisade till det aktuella lagrummet, gav det fyra enskilda träffar, från 2020, 2021, 2023 samt i år.

Eftersom brottet utgörs av underlåtenhet att inrapportera arbetsskador till Försäkringskassan, är det i princip också endast myndigheten själv som kan få reda på att det begåtts, och i förlängningen, polisanmäla det.

Facklig organisering motkraft till arbetslivs­kriminalitet: ”Borde ta efter Syndikalisterna”

Att anmäla lagbrottet ”ingår inte i rutinen”

När Arbetaren ber myndigheten förklara sina rutiner i frågan, svarar Carina Krafft, verksamhetsutvecklare på Försäkringskassan att den ”vanligaste situationen där det uppmärksammas att en arbetsskadeanmälan inte är gjord är att en ansökan om ersättning för arbetsskada har kommit in från den enskilde”.

När detta föreligger ”uppmanar försäkringsutredaren arbetsgivaren att göra en anmälan om arbetsskada”, skriver hon.

När arbetsköpare trots en första påminnelse ändå inte inkommer med någon anmälan om arbetsskada, följer en påminnelse. ”Arbetsgivaren får då samtidigt information om att den som inte fullgör sin anmälningsskyldighet kan dömas till böter”, skriver Carina Krafft i sitt svar till Arbetaren.

I samma mejlsvar menar hon vidare att det skulle vara ”ovanligt att en arbetsgivare inte gör en anmälan efter kontakt från oss”.

Att polisanmäla arbetsköpare som inte fullföljer sina skyldigheter att rapportera in arbetsskador till myndigheten, ingår däremot inte i Försäkringskassans rutiner, skriver Carina Krafft.

Försäkringskassan ser inte problemet

Försäkringskassan för enligt egen utsago inte heller någon statistik över hur ofta arbetsköpare struntar i att anmäla arbetsskador, och menar att man inte upplever det som ett vanligt förekommande fenomen.

I våras avslöjade dock Fastighetsanställdas förbunds medlemstidning Fastighetsfolket att bara en enda arbetsköpare, statligt ägda Samhall, sedan 2016 hade missat att rapportera in över 800 anställdas arbetsskador till Försäkringskassan.

Samhällsarbete

Över 800 arbetsolyckor på Samhall rapport­erades aldrig

Samhall inget undantag

När Arbetaren talar med fackligt aktiva och genomför egna stickprovskontroller framkommer dessutom att Samhall inte heller verkar vara något enskilt undantagsfall.

När Arbetaren ber Försäkringskassan att redovisa antalet anmälda arbetsskador som ett byggbolag, som återkommande kritiserats för bristande arbetsmiljö, har inkommit med de senaste åren, så är en skadeanmälan från första januari i år den enda på över ett år.

En arbetsskada som inträffade i oktober förra året, där en medlem i facket Solidariska byggare som jobbade för bolaget blev skadad och därför nu har ett pågående ärende hos Försäkringskassan, verkar inte ha anmälts. Även om det skulle vara just denna olycka som gömmer sig bakom företagets anmälan från januari i år, så kan det konstateras att den i så fall inte anmäldes ”omedelbart”, som lagen kräver.

Ett annat exempel är en städerska som skadade sig på jobbet i maj 2023, då hon var anställd på ett städföretag. I samband med hennes ärende har Försäkringskassan bland annat tagit del av ett läkarintyg som nämner att hennes skada skedde på jobbet, men någon arbetsskadeanmälan från hennes arbetsköpare har drygt ett år efter skadetillfället fortfarande inte inkommit.

Många olyckor i städ- och byggbranschen anmäls inte

Enligt Linus Valtersson, ombud för städerskan, samt flera andra arbetsskadade medlemmar i syndikalistiska Stockholms LS, är dessa fall långt ifrån ovanliga.

– Jag har som ombud för migrantarbetare i främst städ- och byggbranschen sett ett dussintal anmälningspliktiga arbetsskador i ärenden jag befattat mig med. Inte i något av dessa fall har arbetsgivaren kunnat bekräfta att arbetsskadeanmälan är gjord i enlighet med Socialförsäkringsbalken.

För de drabbade arbetarna medför det ofta utdragna problem. Städerskan som Linus Valtersson är ombud för har enligt honom bland annat haft återkommande svårigheter med att få den försäkringsersättning som hon enligt gällande regler har rätt till.

Oanmälda arbetsolyckor drabbar individerna

– Flera av de migrantarbetare jag har varit ombud för har helt enkelt inte fått ta del av det sociala skyddsnät som de, som alla andra, har betalat skatt för. Många har därmed hamnat i allvarliga ekonomiska trångmål, säger Linus Valtersson.

Enligt honom kan man även utgå ifrån att risken för allvarliga arbetsolyckor och dödsfall är särskilt hög på arbetsplatser där arbetsgivarna struntar i att anmäla mindre allvarliga arbetsolyckor till Försäkringskassan.

Hos Solidariska byggare, ett fack som ingår i Stockholms LS och som organiserar framför allt migrantarbetare inom byggbranschen i Stockholm, upplever man problemet som allvarligt.

– Det ligger många sjukpenningärenden hos Försäkringskassan med uppenbara indikationer på arbetsskada som aldrig blir ett arbetsskadeärende. En vanlig konsekvens av detta är att den skadade arbetaren blir utförsäkrad. När vi uppdagar detta är det inte ovanligt att arbetsgivarens företag har gått i konkurs. Enligt lag ska då gärningspersonen med arbetsgivaransvar i företaget dömas till böter för att inte ha gjort sin del av jobbet, säger Emil Boss, styrelsemedlem i facket Solidariska byggare.

Solidariska byggare – facket som tar strid för sina medlemmar

I verkligheten blir det enligt honom arbetstagarens eget ansvar att försöka reda ut förloppen med Försäkringskassan och andra försäkringsinstanser.

Emil Boss, facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– När vi hjälper arbetstagarna med att ringa till Försäkringskassan blir det till sist ett arbetsskadeärende, men anmälningsansvaret vältras då i praktiken över på facket, medan gärningspersonen i det kriminella företaget förblir osynlig i det svenska straffregistret, menar Emil Boss och tillägger:

– Vi har fullt upp med att driva in alla lönefordringar. Skulle vi ägna oss åt alla de brott som har begåtts mot våra medlemmar och mot samhället skulle vi inte få något annat gjort. Det finns brottsutredande myndigheter i Sverige. Vi som fackförening måste prioritera att driva in arbetstagarnas stulna löner.

Oseriösa arbetsköpare och exploatering

Den svenska byggbranschen är en av sektorerna som är särskilt präglad av oseriösa arbetsköpare och i vissa fall även grov människoexploatering. Mycket av den exploatering som dessa aktörer har satt i system, såsom regelbundna lönestölder, bryter mot den svenska arbetsmarknadens etablerade spelregler, men är tekniskt sätt inte straffbart.

Enligt den svenska modellens logik är det i stället upp till facken att exempelvis driva in uteblivna löner. En vanlig metod för att försvåra för facken är därför att på löpande band sätta företag i konkurs och sedan starta nya.

Myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet

Att det är ett strukturellt problem har varit känt sedan länge, och det finns en rad satsningar som ska åtgärda de kryphålen i systemet som tillåter skurkföretagare att komma undan. En av dem är den så kallade myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet, som lanserades 2018, och som bland annat Försäkringskassan ingår i.

En del av uppdraget som regeringen ålagt de involverade myndigheterna, däribland Försäkringskassan, i det sammanhanget är att ”utveckla arbetssätt för att upptäcka, motverka och förebygga arbetslivskriminalitet – särskilt sådan som är särskilt komplex och systematisk, som att arbetstagare utnyttjas i människohandel eller människoexploatering”.

Allvarliga olyckor på jobbet ökar

När Arbetaren ber myndigheten att förklara hur faktumet att man inte polisanmäler arbetsköpare som struntar i sin skyldighet att anmäla arbetsskador rimmar med dess uppdrag inom myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet, är svaret från verksamhetsutvecklaren Carina Krafft att: ”Försäkringskassan inte har någon skyldighet att polisanmäla en arbetsgivare eller arbetsföreståndare som inte fullgör sin anmälningsskyldighet”.

Handen kapades: ”Bemannings­­­bolaget bad mig ljuga om olyckan”

Försäkringskassan: “inte skyldiga anmäla arbetsgivare”

Enligt Emil Boss är det ett obegripligt resonemang.  

– Det är svårsmält att statliga förvaltningsmyndigheter vägrar polisanmäla brott mot den egna myndigheten. Försäkringskassan lever under en regering som har pratat mycket om lag och ordning. En lågt hängande frukt i den riktningen vore att en myndighet som själv sitter på information om ett befarat brott mot myndigheten anmäler detta till en brottsutredande myndighet. Försäkringskassan struntar i ett av de vanligaste arbetslivsbrotten, säger han.

Linus Valtersson menar att alltför få i den svenska debatten om ”arbetslivskriminalitet” har tagit notis om att staten inte utreder, åtalar och lagför arbetsgivare enligt den befintliga straffbestämmelsen som, enligt honom, ganska snabbt skulle placera landets maximalt försumliga arbetsgivare i ett straffregister, i fall den skulle användas.

– Många av de arbetsgivare som inte sköter sig är i dag helt ostraffade, även om deras bolag har brutit mot alla arbetsrättsliga regler som finns. Att inte arbetsskadeanmäla är förmodligen det mest utbredda arbetslivsbrottet i åtminstone bygg- och städbranschen, och det verkar inte vara någon raketforskning att bevisa dessa brott. Men ingen åtalas. Medan gärningspersonen riskerar, kanske, en påminnelse, riskerar den skadades familj decennier av fattigdom, säger Linus Valtersson.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln