#22/2018 Signerat Cecilia Irefalk:Segrarens dikt När vi fick veta låtsades vi häpna, sänkte våra hakor helt oförstående. Hur kunde det där ofattbara ha fått pågå i tysthet medan vi njöt av den svenska hetluften? Jag tänker att vår häpnad till viss del hänger ihop med vår egna förljugna historieskrivning, den som kan kännas lika bekväm som en blågul fana svept om kroppen en sommarkväll när hjältar återvänder hem för att hedras.
#21/2018 Signerat Anna-Lena Laurén:Det var vårt krig och vi som dödade varandra Medan jag rapporterat från kriget i Ukraina har jag ofta tänkt på vårt eget inbördeskrig. Det tog många decennier för Finland att se sitt inbördeskrig 1918 i ögonen. Men det skedde till slut.
#18/2018 Signerat Axel Green:Jag vill kunna känna igen mina nazister Jag skulle föredra ett parti fullt av konspirationsteoretiker, rasister, rättshaverister, kvinnohatare, arbetarhatare och gamla nazister framför ett som rensats upp och snyggats till. För det är ju ändå samma politik som förs.
#17/2018 Signerat Matthias Matsson:Är mitt jobb på låtsas? I debatten stöts och blöts det huruvida subventionerade anställningar ska stävja arbetslösheten. Med den debatten kommer också en terminologi för att beskriva varför dessa är mer eller mindre önskvärda. Det har gett en tankeställare.
#14/2018 Signerat Amra Bajrić:Sex på tapeten Europas politik rör sig högerut. Än är det för tidigt att sia om vilka krafter som vittnesmålen från #MeToo stärker. Det manliga ”begäret” utgör å ena sidan ett reellt hot mot kvinnor, å den andra riskerar samtal om sex utmynna i pryd moralism. Det är den eviga dialektiken i feminismens framåtskridande.
#13/2018 Signerat Josephine Askegård:Mamma tar plats Det är skillnad på den tjatiga mamman och den mytiske fader konungen. Åtminstone i föreställningsvärlden. Förutom att projektleda och planera och lyssna och uppfostra och oroa sig, har mamma en särskilt löjlig egenskap: hon tar för mycket plats. När kvinnor och män samordnar sig i familjer med barn blir det extra tydligt hur ”bra” vi spelar våra roller.
#6/2018 Signerat Cecilia Irefalk:Det starka könet Elise Ottesen-Jensens förståelse för kvinnors utsatthet var djup. Feminist kallade hon sig redan på 1920-talet och hon var tidigt ute med att påvisa hur klassklyftor hänger samman med kvinnoförtryck. Som verksamhetsansvarig på Sveriges enda mottagning för könsstympade kvinnor utför Bita Eshraghi dagligen ett pionjärarbete helt i Ottars anda, både praktiskt på kliniken och som överförare av oumbärlig kunskap som räddar liv. I morgon, torsdag, mottar hon det nyinstiftade Ottarpriset av Arbetarens redaktion.
#5/2018 Signerat Jona Elings Knutsson:Vi som inte äger något varuhus Ett nytt år har börjat. Ändå tycks det som att dåtiden ständigt är viktigare än framtiden, att arbetarna var härligare förr. Och vilka har vi, som bara har varandra och sällan får beskriva vår verklighet, att rösta på i årets val?
#97/2017 Signerat Johan Apel Röstlund:Nazister och islamister förenade i antisemitism Antisemitismen är på frammarsch i världen – i Sverige. Hatet blossar särskilt upp då omvärldens blickar med jämna mellanrum riktas mot Israel och Palestina. Och det är såväl nazister som islamister som använder sig av uråldriga konspirationsteorier för att motivera sina hatiska attacker.
#96/2017 Signerat Axel Green:Jag heter Axel och jag är missbrukare Beteendeforskning visar att den moderna förströelsen har samma mönster som kemiskt missbruk. Snabb kick i början, men sedan är det roliga slut. Och vad händer med ett samhälle där alla är ständigt förströdda?
